Det är sällan vi är ute allihop. Nästan aldrig faktiskt, men igår tog vi en promenad hela familjen i den varma vintern. Det är lite sorgligt när snön plötsligt smälter undan och allt blir så förbannat fult. Fram till nu var jag riktigt nöjd med vintern. Den gjorde staden vacker, ljus och vadderad. Men nu är jag besviken, även om jag finner en liten tröst i att mina vinterskor, gummistövlarna, verkligen kommer väl till pass i den blöta terrängen.

Molly ville titta efter en klänning att ha med sig till Dubai, dit hon ska i februari för att fira sin farfars 60-årsdag. Jag tror att Lisa ställde ultimatumet att vi måste få följa med (inte till Dubai, men till klädaffären) om hon skulle få den. Hon hittade ingen klänning, men det blev en fin promenad och jag kastade lite snöbollar på henne. Hon försökte ge igen, utan att, i ärlighetens namn, lyckas något vidare. Molly är bra på väldigt många saker, att spela gitarr bara för att ta ett exempel, men att kasta snöbollar är inte en av dem.

Vi avslutade med en fika och Korvas fick så mycket uppmärksamhet av Molly att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Förbannat fina var de, systrarna, där de satt bredvid varandra och sippade på sina drycker. Korvas har precis lärt sig att himla med ögonen och bjöd på en lång föreställning där hon demonstrerade sin förmåga. Ett konststycke som kräver så mycket koncentration att de delar av hjärnan som vanligtvis sköter armarna och benens rörelser måste rycka in och hjälpa den del som har hand om ögonens. Det enda som rör sig förutom ögonen är det nöjda leendet som följer med, lika naturligt som om det hade styrts av samma muskler.