Gustav, vår gamla inneboende, var här i förrgår – på middag och för att ha gitarrlektion med Molly. Han brukar ha det, en gång i veckan, men först brukar det vara Korvas tur att umgås med honom. Den senaste tiden har de utvecklat en lek som går ut på att de gömmer sig under skrivbordet, för spöken. En lek som Kanske inte har uppskattats lika mycket av Gustav som av Korvas. Leken har, liksom många småbarnslekar, inget naturligt slut, utan de sitter bara där – Gustav med obekvämt krökt rygg – och viskar och väntar på spöken att gömma sig för. Ibland är det tigrar.

Om sanningen ska fram, såhär från en åskådares synvinkel, verkar det vara en gränslöst tråkig och smärtsamt obekväm lek. Något som Gustav själv har bekräftat vid ett tillfälle. ”Å, den där leken är så jävla tråkig”, sa han till mig med låg röst, innan Korvas tog tag i honom och föste in honom under bordet.

I förrgår började leken precis som vanligt. Hon tog med honom till bordet och placerade honom därunder, med den skillnaden att han fick förmånen att ligga ner på golvet. Sedan ställde hon två stolar framför bordet och sa någonting i stil med: ”Sådär, nu är det bra.” Därefter gick hon ut till vardagsrummet och tittade på film. När tristessen till slut blev outhärdlig för Gustav kröp han fram ur sitt gömställe och gick även han ut till vardagsrummet, där Korvas var uppslukad av någon rafflande scen i Lucky Luke. Så fort hon fick syn på Gustav lät hon honom veta, i mycket bestämd ton, att han hade gjort fel som lämnat sin plats under bordet, varpå hon förde dit honom igen.

För att sedan skynda sig tillbaka till filmen.