Då och då (jag försöker göra det ofta) händer det att jag föreställer mig djuret bakom den köttprodukt jag för tillfället äter. Om jag för tillfället äter en köttprodukt det vill säga. Alltså att jag verkligen frammanar djuret för mitt inre – hur det ser ut och hur det luktar och låter. Igår tillexempel, när jag gjorde en stor skinkmacka, tänkte jag på grisar. Det är nyttigt tror jag, för det är lite konstigt att vara köttätare om man inte tillfullo kan förlika sig med att det faktiskt är djur man äter, och inte bara anonyma köttklumpar.

Men igår skenade det iväg lite och ett minne från barndomen spelade upp sig. Våra grannar på landet var grisbönder. Allt var ganska småskaligt och idylliskt sådär och på sommarloven brukade vi leka inne i svinstian och ge grisarna namn. En populär lek var att vi låtsades att de blev sjuka och att vi, i egenskap av veterinärer, räddade dem gång på gång. Vi sa att de fick tyfus. Grisarna fick tyfus mest hela tiden. Någon kunde ropa från andra änden av stian att en gris hade fått tyfus och då skyndade vi andra till undsättning. Bara för att i nästa sekund nås av det fruktansvärda beskedet att ytterligare någon gris hade drabbats. Det var en så smittsam sjukdom att det inte var ovanligt att samma gris fick tyfus flera gånger om dagen. Bodemedlet var att spruta in vatten i munnen på dem, med en stor spruta (utan nål).

Grisarna tycktes inte ha någonting emot att bli botade mot tyfus, då vi sprutade in vätskan mycket försiktigt och de gillade att dricka vatten. De lapade ivrigt i sig av medicinen. Mycket talar för att grisarna roades precis lika mycket av den här leken som vi. För de allra törstigaste svinen måste den här leken ha betraktats som första klassens betjäning. Det kan mycket väl ha förhållit sig så att det var grisarna som lekte med oss. De var romerska kejsare och vi deras slavar och tjänare, och det vi i vår enfald tolkade som symptom på sjukdomen, eller rop på hjälp, var i själva verket stränga befallningar. ”Hit med en skvätt av det läckra vattnet, era slynglar.”

Hur det än förhöll sig med den saken, vem som lekte med vem, så var jag en sann veterinär i mitt hjärta då. Och det var nu veterinären i mig som åter tittade på skinkmackan framför mig, efter att hastigt ha ryckts ur mina drömmerier, och för ett ögonblick tappade jag aptiten.

Allt blev så klart för mig då att den jag var i stånd att äta upp, lika gärna hade kunnat vara en av mina patienter.

Jag hade fått en hundralapp i något sammanhang när jag var liten. Kanske en födelsedag eller liknande. Då var det den gamla hundralappen som gällde, den med Gustav II Adolf på. Det var alldeles fantastiskt och overkligt på något vis, att jag ägde en så stor sedel, tyckte jag. Hundralappen kändes som omslaget till en möjligheternas bok. En bok fylld med oskrivna sidor om äventyr och upplevelser och det stod i min makt att förverkliga dem och bestämma innehållet i boken. Precis när jag ville kunde jag växla in hundralappen mot ett äventyr.

Ibland kunde jag rota fram den från där jag hade gömt den i en byrålåda, bara för att titta på den. För att försäkra mig om att den fanns kvar och för att drömma mig bort.

Jag kan som mest ha varit fem år när det här hände, för jag vet var vi bodde då och vi flyttade därifrån när jag var fem. Vi var i en affär och jag hade fått syn på en jättestor isbjörn. Det var det största mjukisdjur jag någonsin hade sett och jag blev som förhäxad vid första ögonkastet. Omedelbart satte jag igång med en stor övertalningskampanj med syftet att få mina föräldrar att köpa den åt mig. Det var fruktlösa försök – isbjörnen var dyr och varken födelsedag eller julafton var i antågande. Men jag kunde ju alltid köpa den själv, och jag blev påmind om att jag faktiskt hade en egen hundralapp, vilket råkade vara priset för björnen.

Det kan ha varit mitt livs svåraste beslut och den tid som förflöt fram tills jag var tvungen att bestämma mig, när mina föräldrar var klara med handlingen, kändes som en evighet och som ett ögonblick på samma gång. Tankarna flög fram och tillbaka så att det susade i mitt lilla huvud. Skulle jag någonsin kunna glömma isbjörnen och förlåta mig själv, om jag inte köpte den? Samtidigt visste jag att om jag köpte den så skulle min hundralapp skifta form från någonting som innebar obegränsade möjligheter till en enda faktisk sak. Tusen drömmar mot en verklighet.

Jag valde isbjörnen. Ett avgörande val. Jag hade varit en annan människa idag om jag inte hade köpt den. Isbjörnen följde sedan med mig under väldigt många år, utan att jag för en sekund ångrade mitt beslut.

Nu ligger den på vinden och mycket snart, kanske redan ikväll, ska jag ge den till Korvas.

Såhär skrev jag i en krönika om styvföräldraskap och bonusbarn, om någon skulle känna för att läsa det.

Jag hade brev hemma som skulle postas, så på vägen från dagis köpte jag frimärken. För Korvas verkade det fullständigt orimligt att jag skulle gå in i en affär för att handla två små klistermärken med blommor på, för att sedan behålla dem själv. Naturligtvis måste det vara presenter till henne, de fina märkena.

Hon fick hålla dem hela vägen hem och bar dem som skatter, trots att jag förvarnade henne flera gånger om att jag behövde använda dem sen. Att jag måste klistra dem på kuvert. För henne lät mina ord bara som meningslöst pladder, ingenting som skulle kunna hota hennes ägande av klisterlapparna, så när jag senare verkligen stod på mig och krävde tillbaka märkena blev hon bestört. Med löften om att vi skulle göra egna klistermärken sen och med villkoret att Korvas fick klistra dem på kuverten, gav hon i alla fall till slut med sig.

Så efter att Korvas hade klistrat fast märkena på kuverten, det ena upp och ner och det andra så att man fick vika det över kanten, skred vi till verket och gjorde våra egna. På målarbordet lade vi fram ett blankt A4-ark med skyddsplastförsedd klistrig baksida. Jag ritade upp ett tjugotal rutor på pappret, som skulle utgöra ramarna för våra hemmagjorda klistermärken, och så ritade vi figurer och krusiduller tills alla rutor var fyllda.

Sedan pekade jag ut en plats på väggen i köket, bredvid matbordet, där det var okej att sätta upp märkena. Därefter sprang Korvas mellan köket och det lilla målarbordet tills alla frimärken var uppsatta, under tiden som jag satt och klippte ut fyrkanterna och pillade bort skyddsplasten. Det var ett arbete som tog gott och väl tjugo minuter, utan raster, och när vi var klara fotograferade jag Korvas bredvid hennes collage.

Det är sällan vi är ute allihop. Nästan aldrig faktiskt, men igår tog vi en promenad hela familjen i den varma vintern. Det är lite sorgligt när snön plötsligt smälter undan och allt blir så förbannat fult. Fram till nu var jag riktigt nöjd med vintern. Den gjorde staden vacker, ljus och vadderad. Men nu är jag besviken, även om jag finner en liten tröst i att mina vinterskor, gummistövlarna, verkligen kommer väl till pass i den blöta terrängen.

Molly ville titta efter en klänning att ha med sig till Dubai, dit hon ska i februari för att fira sin farfars 60-årsdag. Jag tror att Lisa ställde ultimatumet att vi måste få följa med (inte till Dubai, men till klädaffären) om hon skulle få den. Hon hittade ingen klänning, men det blev en fin promenad och jag kastade lite snöbollar på henne. Hon försökte ge igen, utan att, i ärlighetens namn, lyckas något vidare. Molly är bra på väldigt många saker, att spela gitarr bara för att ta ett exempel, men att kasta snöbollar är inte en av dem.

Vi avslutade med en fika och Korvas fick så mycket uppmärksamhet av Molly att hon inte riktigt visste vart hon skulle ta vägen. Förbannat fina var de, systrarna, där de satt bredvid varandra och sippade på sina drycker. Korvas har precis lärt sig att himla med ögonen och bjöd på en lång föreställning där hon demonstrerade sin förmåga. Ett konststycke som kräver så mycket koncentration att de delar av hjärnan som vanligtvis sköter armarna och benens rörelser måste rycka in och hjälpa den del som har hand om ögonens. Det enda som rör sig förutom ögonen är det nöjda leendet som följer med, lika naturligt som om det hade styrts av samma muskler.

I brist på annat (tid och ord), bjuder jag här på två slumpmässigt valda bilder ur livet. Det här dödstemat jag har fastnat i håller ju på att bli lite småtjatigt nu.

Den första bilden är från annandagen på pappas land. Korvas och hennes kusin Eddie får en bok läst för sig av farfar.

Den andra bilden är från Vivo, i förrgår, då jag bestämde mig för att parkera barnvagnen vid entrén och låta Korvas provköra en sådan där minikundvagn. Någonting som jag med största sannolikhet kommer att få ångra, eftersom det säkerligen kommer att ställas krav på att alltid handla på det viset hädanefter. Korvas vallade sig fram i gångarna och det är ett mindre mirakel att ingenting (nästan) åkte i golvet.

Det var som om gravstenarna hade bytt om till festkläder och hälsade mig välkommen på Norra kyrkogården igår. Alla stod stiligt i givakt med sina vita hattar på huvudet. Man kunde se på avsaknaden av fotspår på de snöbeklädda vägarna att jag skulle få vara ifred.

När jag kom fram till mammas område blev jag rädd att jag skulle bli tvungen att vända hem igen. Gravstenarna är liggande där och allt var täckt av en halvmeter snö. För någon som inte visste bättre såg det ut som vilken snöbeklädd kulle som helst. Jag visste på ett ungefär var mammas plats var, men ”på ett ungefär” är ett alldeles för stort område att leta på, när man har att göra med stora snömassor och ingenting att gräva med.

Dessutom ville jag helst undvika att vandalisera de andra gravarna i mitt blinda sökande efter mammas plats. Men ett försök, en chansning, var jag tvungen att göra, det skulle kännas futtigt att vända hem annars. Så jag valde noga ut en plats och skyfflade upp ett hål med fötterna tills jag stötte emot någonting hårt. Jag skrapade lite till med foten och såg några bokstäver titta fram. Tillräckligt många för att känna igen mittenpartiet i mitt eget efternamn och förstå att jag hade haft en osannolik tur och prickat rakt på mammas sten.

Jag hade burit med mig en liten flaska mousserande vin och två plastglas dit och så fort hela stenen var avtäckt sköt jag iväg korken och fyllde glasen till bredden. Sedan skålade jag och tömde innehållet i det ena glaset i strupen och hällde det andra över stenen. Och så pratade jag en liten stund och det kändes ganska fånigt, men efter ett tag glömde jag liksom bort mig och stod där och småpratade ganska avslappnat. Så avslappnat det nu kan bli när man pratar med en sten.

Sen skrev jag en grattislapp som jag släppte ner i flaskan, innan jag ställde den tillsammans med glasen i snön ovanför. Visst hade jag kunnat ta skräpet med mig hem, men det var meningen att det skulle vara lite stökigt.

Jag ville att det skulle synas att det hade varit 60-årskalas på Norra.

Det är den sjunde januari och jag tänker på drömmar.

Efter att mamma dog drömde jag om henne varje natt under åtta månaders tid. Det var inte bara som det kändes, utan det var så. VARJE natt, 240 nätter i rad, drömde jag om min mamma. Om hon inte dog så var hon alltid sjuk i drömmarna – utan hår och uppsvälld som en ballong. Jag drömde att jag mötte henne på gatan av en slump, eller att hon plötsligt ringde. Jag blev alltid både glad och rädd. Glad därför att jag tänkte att det måste betyda att hon levde, men rädd eftersom hon egentligen var död. ”Men du är ju död mamma”, brukade jag säga.

Det gjorde mig ledsen att hon alltid var sjuk i drömmarna. Jag hade känt henne i 25 år och bara knappt tre av de åren hade hon varit sjuk, och bara det sista året var sjukdomen inte längre möjlig att dölja bakom kläder. Hon förtjänade andra minnen. Mamma hade liksom blivit en sjukdom, snarare än en person.

Så slutade det plötsligt med en annan dröm. Det var ingenting speciellt som hände. Vi åkte i en bil och skrattade åt någonting ovidkommande, men mamma var sitt friska jag och det var en fin känsla i bilen. Jag vaknade med en annan stämning i kroppen. Det blev den sista drömmen om mamma. Inte den sista någonsin, men den som bröt den 240 dagar långa sviten. Nu går det många månader mellan gångerna.

Det var elva år sedan nu och jag måste anstränga mig ännu hårdare för att tänka bortom sjukdomen. Minnena dessförinnan blir mer overkliga, samtidigt som sjukdomen tar allt större plats. Jag visste inte att det fanns en sorts cancer som fortsatte att spridas efter döden. En cancer som kastar sig över det förflutna, när den ätit klart av livet. En cancer som vet att inte förrän det sista friska minnet har förvandlats till en tumör, har någon dött på riktigt.

Men några finns det kvar och dem tänker jag hålla fast vid. Så idag, som skulle ha varit mammas 60-årsdag, får jag fira dem istället.

”Hallå”, ropade jag i falsett när jag kom in i hallen. Röstförställningen var för att skoja med Korvas och hon började skratta och kom utspringande med öppna armar, förberedd på en omfamning. ”Vad kul”, sa hon när vi kramades. Då syftade hon inte på falsettskämtet utan sa bara ”vad kul” som en välkomstfras. Det tyckte jag var kul.

Jag frågade hur hon hade haft det på dagis och hon berättade att mamma hade hämtat henne. Det är oftast jag som hämtar, så det fanns ett visst nyhetsvärde för Korvas att berätta det. Men kanske inte just för mig. Det visste jag ju redan. Det var faktiskt det enda jag visste om den dagen på dagis, att Lisa skulle komma och hämta henne. Vi hade kommit överens om det, Lisa och jag.

Men det kan ju inte Korvas veta. Hon kan inte förväntas veta att vi kommunicerar med varandra över huvud taget, Lisa och jag. Hon ville kanske göra mig uppmärksam på den osannolika tur hon hade haft, just den här dagen. Vilket enastående sammanträffande, att mamma råkade dyka upp när inte pappa kom. Ganska rörande egentligen. Korvas går iväg till en plats varje dag och bara håller tummarna för att någon ska komma och hämta henne sen.

Och det har ju funkat bra hittills.

Ibland undrar jag om det är fler än jag som äter upp pappershörnen i kalendrar. De där perforerade små hörnen som man ska riva av så att man snabbare hittar rätt datum. Jag äter upp dem, utan att ens tänka på det. Jag har alltid gjort så. Det är ingenting jag skäms för, men jag brukar aldrig prata om det, därför att det nästan aldrig uppstår något tillfälle att göra det. Vad folk gör med sina kalendrar pratar de sällan om. Det är ett mysterium. Man får inte ta del av vad de skriver i dem och ännu mindre vad de gör av de små perforerade hörnen.

Men jag äter upp dem. För mig skulle det vara fullkomligt logiskt om kalendertillverkarna började göra pappershörn med smaker för att locka mig och mina eventuella likar till att välja just deras kalendrar. Men det är liksom ingen aktiv handling. Jag äter dem inte för att det är gott. Jag tänker aldrig: ”Mmm, nu skulle det smaka med ett litet perforerat hörn.” Och jag längtar aldrig till nästkommande vecka av den anledningen. När jag äter de små pappersbitarna är jag nästan alltid upptagen av andra tankar. Jag stoppar in dem rent rutinmässigt.

Jag började äta dem av praktiska skäl. Det är ju väldigt små pappersbitar det handlar om. Det är svårt att komma på något annat sammanhang då man hanterar papper av den ringa storleken. Att gå iväg och kasta en så minimal pappersbit i en papperskorg är inte värt besväret. Det vore vansinne att låta någonting så obetydligt fördröja den uppgift man har framför sig. Och då har vi alltså munnen där, som den perfekta behållaren, en portabel papperskorg, att stoppa den i.

Men jag tänker som sagt inte på det. Det är en rutinsak. De enda gångerna det slår mig, och det här råkar vara en sådan gång, är varje gång jag införskaffar en ny kalender. Ju senare jag införskaffar den desto mer uppenbart blir det. Vanligen brukar föregående års kalender fortsätta en bit in på nästa år. Så när man väl införskaffar nästa års kalender blir det en väldig massa hörn att äta upp på en gång, för att komma i fas.

Då blir det tydligt, att man faktiskt sitter och äter papper.