Ny strid igår, i trappen. Korvas ville bli buren, men jag bar redan en tung matkasse och krävde att hon skulle gå själv. Jag erbjöd henne min hand och lyckades få henne att gå en trappa. Sen satte hon igång att gorma. För en sekund slog mig tanken att jag först skulle gå upp med kassen och sedan komma ner igen och hämta henne, men med tanke på gårdagens facit kände jag att det här var en strid som måste vinnas. Så jag gick upp en våning till utan min dotter och satt där och väntade och lyssnade på den skrikkonsert som framfördes under mina fötter. En konsert vars ljud transporterades oerhört väl i det kala utrymmet av sten och betong.

Jag hade varken bråttom eller kände mig särskilt otålig. Vore det inte för min rädsla att väcka grannarnas vrede så skulle jag utan problem ha kunnat sitta där en timme. Men ett visst mått av skrik får man tåla, även som granne. Att bråka med barn hör ju liksom till uppfostran och en strid om vem som ska gå hur i trappan kan inte skjutas upp till ett senare tillfälle. Den striden måste utspela sig där och då, i trappan. Jag kunde ju inte gärna be Korvas behålla sin vrede ett par minuter, så att jag kunde bära upp henne för trapporna för att sedan besegra henne i ett mer ljudisolerat utrymme. Kampen vore inte värd någonting utan sitt sammanhang. Hur skulle jag kunna tvinga henne att gå upp för trappor som jag redan hade burit upp henne för?

Först stegrade Korvas vrede och jag kunde tydligt höra hur hon stampade med fötterna, samtidigt som hon skrek. Men så släcktes plötsligt lamporna och det blev becksvart i trapphuset. Då var jag ju tvungen att gå ner en halv trappa för att tända, så att hon inte skulle bli rädd, vilket gjorde att jag hamnade inom synhåll för henne. Då höll hon upp armarna i luften och ropade ”komma”, men jag stod på mig och erbjöd henne handen. Då följde hon med, om än motvilligt och utan att sluta gråta.

Fem minuter senare låg vi på soffan och tittade på film och Korvas släppte en så ljudlig brakare att vi båda brast i skratt. Triggad av framgången upprepade hon sin bragd och pressade fram ytterligare en prutt. Den var imponerande även den och resulterade i nya skratt.

Och allt var förlåtet.

Någonting frambringar stort motstånd för Korvas att promenera i snö. Så fort marken inte är alldeles jämn blir hon lite besvärad och om det rör sig om mycket snö blir hon närmast paralyserad och lyfter upp armarna i luften och ropar ”komma”, med darrande röst. Vilket betyder att hon vill bli buren.

Hon ville gå till baksidan av gården, där det finns en liten lekplats som numera mer ser ut som snötäckta kullar. Jag sa att då fick hon gå själv, att jag inte orkade bära henne dit. Vi hade precis åkt pulka och jag var lite trött efter att ha dragit upp henne för backen en massa gånger. Dessutom var det fullt möjligt för henne att gå dit för egen maskin. Och man kan inte bära runt på sina barn vart de än ska. Inte om de har egna, fullt fungerande ben.

Hennes önskan att besöka lekplatsen visade sig i alla fall starkare än rädslan för att gå på ojämna ytor, så till slut gav hon efter. Hon gick fram i snön som om hon balanserade på en lina, uppspänd mellan två skyskrapor. Som om minsta lilla felsteg skulle kunna innebära ett handlöst och dödligt fall. Hon gladdes åt att det blev spår där hon satte sina fötter och där snön blev för djup böjde hon sig ner och borstade bort det värsta med händerna. Sedan fortsatte hon.

På vägen tillbaka gick jag någon meter i förväg och drog pulkan efter mig. Olyckligtvis gjorde pulkan ett spår i snön precis där det var tänkt att Korvas skulle göra sitt spår. Då stannade hon upp och pekade förtvivlat på de tunna strecken och ville ha dem ogjorda. Jag sa att hennes fotavtryck skulle synas i alla fall. Snön var ändå inte orörd, det fanns massor av andra avtryck där. Inte minst de som Korvas själv hade gjort, på väg åt andra hållet. Men hon vägrade att gå en millimeter till, som om spåret från pulkan utgjorde en hög mur eller ett stup. Och där stod hon sedan och skrek.

Jag lämnade henne där och tänkte att hon fick komma efter. Hennes skrik hördes ända ner till källaren, där jag lade tillbaka pulkan. Det fanns en tid när det räckte med att försvinna ur synhåll för att hon skulle skynda sig efter. Så är det inte längre. Hon stod kvar i flera minuter och skrek, utan att röra sig ur fläcken. Jag frös om fingrarna och ville in i värmen och gick till slut tillbaka och hämtade det skrikande barnet.

På vägen upp tänkte jag att vissa strider vinner man och vissa förlorar man. Och det här var ett solklart fall av det senare.

Vi var lite småtrötta både Korvas och jag, den första dagen på det nya året. Men det var en ganska behaglig trötthet – lite slötrötta sådär. Det är sällan jag använder mig av uttrycket ”att skrota”, men jag tror att det var precis det Korvas och jag gjorde igår. Vi skrotade. Vi pysslade, lekte inte nudda mark med ballonger, målade och såg på film. Egentligen skiljde sig inte aktiviteterna alls från de vanliga, men sättet vi gjorde dem på var lite annorlunda.

Senare skulle vi iväg och fika hos en kompis i Gröndal. Jag hade aldrig varit i lägenheten förut och slängde en snabb blick på kartan innan vi gav oss iväg och noterade att bostaden låg längst bort på sin gata. Tio minuters promenad ungefär. När vi hade klivit av tvärbanan och vikit av på den rätta gatan framgick det oerhört tydligt att promenaden inte skulle bli någon lätt match. Framför oss låg en backe som var ett par hundra meter lång, klädd i ett täcke av riktigt tjock snö. Efter att jag hade kört Korvas som en plog framför mig i tio meter ungefär, började jag fundera på om jag över huvud taget skulle orka hela vägen. Varje steg jag tog slirade jag med fötterna och jag började redan bli riktigt varm och pulsen var hög. Korvas satt och kastade sig fram och tillbaka i vagnen, med avsikten att hjälpa till. Vi var envisa och kämpade hela vägen fram och var svettiga och varma som en maratonlöpare när vi nådde målet.

Korvas sa knappt ett enda ord under de dryga två timmar vi var där. Vi pratade engelska, därför att en vän, en engelsman var på besök. Det var första gången Korvas hörde mig prata på ett främmande språk och tittade upp på mig med ett frågande uttryck, från sin position i mitt knä.

En av hennes favoritfilmer, Princess Mononoke, är på engelska. Korvas brukar kalla den för ”vargarna”, därför att det är stora vargar med i den. Så när vi promenerade hemåt förklarade jag att vi hade pratat precis som i hennes favoritfilm. Då började hon rabbla upp en rad obegripligheter i en skällande ton. Jag förstod aldrig vad hon sa, men förmodligen framstod min förklaring som ett hån.

Den upplevelse som Korvas just hade haft hade ingenting med hennes favoritfilm att göra. Bara en dåre kunde göra en sådan jämförelse.

Tre timmar in på det nya året tycker jag redan att det luktar ganska unket. Men det behöver inte betyda någonting. Det finns unkna saker som är fina och goda. Ostar tillexempel. Vissa ostar luktar otroligt illa, men smakar gudomligt. Det nya året kan mycket väl vara så – som en ost som smakar mycket bättre än den luktar. Det vet man ännu inte. Efter tre timmar är det för tidigt att avgöra smak, man kan bara ana en doft. Och den känns som sagt sådär – lite unken. Men vi håller tummarna för att det är som en ost.

Gott nytt år!