Ny strid igår, i trappen. Korvas ville bli buren, men jag bar redan en tung matkasse och krävde att hon skulle gå själv. Jag erbjöd henne min hand och lyckades få henne att gå en trappa. Sen satte hon igång att gorma. För en sekund slog mig tanken att jag först skulle gå upp med kassen och sedan komma ner igen och hämta henne, men med tanke på gårdagens facit kände jag att det här var en strid som måste vinnas. Så jag gick upp en våning till utan min dotter och satt där och väntade och lyssnade på den skrikkonsert som framfördes under mina fötter. En konsert vars ljud transporterades oerhört väl i det kala utrymmet av sten och betong.

Jag hade varken bråttom eller kände mig särskilt otålig. Vore det inte för min rädsla att väcka grannarnas vrede så skulle jag utan problem ha kunnat sitta där en timme. Men ett visst mått av skrik får man tåla, även som granne. Att bråka med barn hör ju liksom till uppfostran och en strid om vem som ska gå hur i trappan kan inte skjutas upp till ett senare tillfälle. Den striden måste utspela sig där och då, i trappan. Jag kunde ju inte gärna be Korvas behålla sin vrede ett par minuter, så att jag kunde bära upp henne för trapporna för att sedan besegra henne i ett mer ljudisolerat utrymme. Kampen vore inte värd någonting utan sitt sammanhang. Hur skulle jag kunna tvinga henne att gå upp för trappor som jag redan hade burit upp henne för?

Först stegrade Korvas vrede och jag kunde tydligt höra hur hon stampade med fötterna, samtidigt som hon skrek. Men så släcktes plötsligt lamporna och det blev becksvart i trapphuset. Då var jag ju tvungen att gå ner en halv trappa för att tända, så att hon inte skulle bli rädd, vilket gjorde att jag hamnade inom synhåll för henne. Då höll hon upp armarna i luften och ropade ”komma”, men jag stod på mig och erbjöd henne handen. Då följde hon med, om än motvilligt och utan att sluta gråta.

Fem minuter senare låg vi på soffan och tittade på film och Korvas släppte en så ljudlig brakare att vi båda brast i skratt. Triggad av framgången upprepade hon sin bragd och pressade fram ytterligare en prutt. Den var imponerande även den och resulterade i nya skratt.

Och allt var förlåtet.