Sedan ett par dagar tillbaka vill hon inte ha vantarna på sig när vi går från dagis. Jag vet inte varför, men hon är bestämd på den punkten och eftersom vi oftast ska gå till mataffären, som ligger rakt över gatan, brukar jag låta henne få som hon vill. Hon hinner inte börja frysa på vägen dit.

Men innan vi går iväg vill hon först åka ett par gånger nerför en snöhög på gården, där en liten rutschkana naturligt har skulpterats fram av kasande barnrumpor. Där försöker Korvas utröna vad som egentligen menas med ”sista gången”. Hon inleder varje åk, även det första, med att utropa ”inte sista gången”, ibland som ett konstaterande och ibland med en vagt frågande ton. Utöver den omedelbara glädje som åkningen skänker – för henne som åker och för mig som tittar på och gläds av hennes glädje – ser jag det som en god investering, därför att både handlingen och promenaden hem blir mycket lättare och gladare om hon först har fått åka ett par gånger.

När jag tycker att det börjar bli dags håller jag upp två fingrar i luften och säger att hon har två åk kvar. ”Inte sista gången?”, svarar hon då och börjar klättra uppför backen med hjälp av armbågarna, de gånger hon har envisats med att inte ha några vantar. ”Nej, du har två gånger kvar”, svarar jag då. ”Nästa gång är sista gången.”

”Nu är det sista gången”, säger jag när hon har kanat ner och är på väg upp igen, och efter det åket beger vi oss mot affären.

Igår stannade hon vid utgången och pekade på en lekande-barn-skylt, föreställande två personer som håller varandra i handen, som är uppsatt på grinden för att uppmana folk att stänga efter sig. ”Pappa, det här är Korvas”, sa hon och pekade på den minsta figuren. ”Och här är pappa”, fortsatte hon och pekade på den något större figuren – mannen i klänning.

 

(Ja, inte alltför sällan händer det att hon ber om vantarna när vi har åkt färdigt, strax innan de tas av igen i affären.)