”Nä, det blir inget dagis nu, vi måste gå till doktorn och kolla vad det här är”, sa jag till Korvas och pekade på hennes utslag på sidorna av magen. De hade slagit ut under natten och såg ut som stora platta myggbett, med röd irriterad hud runt. Lite som resultatet av två insektsattacker; en av pissmyror och en av myggor. 

”Jaa! Dottorn!”, svarade hon, jublande glad över det antågande äventyret. Blemmorna bekom henne inte det minsta. Kanske blev hon så glad därför att de ofta leker doktor på dagis, och även hemma om tillfälle bjuds. För Korvas är det en lika självklar sysselsättning som att plaska i vattenpölar och förtjänar därför också en lika glädjefull respons, när den ska göras.

Jag tänkte på hur stor hon har blivit. På vårdcentralen väntade hon tålmodigt i en och en halv timme, först på en sjuksköterska och därefter på doktorn. Stundtals hanterade hon väntetiden betydligt bättre än jag. Hon tittade på fiskarna i akvarierna och läste i tidningar och tog små promenader fram och tillbaka till vagnen, där hon hämtade och lämnade olika klädesplagg.

Rastlösheten slog till för Korvas först när vi äntligen hade blivit inkallade till doktorn och han började prata med mig om nässelutslag, som han konstaterade att det var (och som kan bero på i princip vad som helst och kan vara farligt, men är oftast helt ofarligt). Då började Korvas rycka i dörren och sa att hon måste gå ut, att vi skulle till doktorn. Hon hade svårt att greppa att vi redan var där och att det strax skulle vara över.

Med ett råd om att vara hemma med Korvas under dagen och se hur det utvecklade sig – utslagen hade ökat markant bara under tiden vi hade väntat på doktorn – och ett e-recept på en allergimedicin, lämnade vi läkarens rum. Så fort Korvas fick höra talas om medicin blev hon väldigt uppspelt igen. Även medicin är ju ett viktigt inslag i doktorslekarna. Medicinen skulle tas två gånger om dagen och den första dosen intog hon, under mycket högtidliga former, på en offentlig sittbänk i närheten av Hötorget. Hon kände sig viktig när hon skulle ta medicinen, det såg man tydligt, men då visste hon ännu inte att den skulle vara äcklig.

Andra gången jag tänkte på hur stor Korvas har blivit, var när det var dags för kvällens intag av medicinen. Den här gången visste hon ju hur äcklig den var, men lät sig ändå till slut övertalas. Och det krävs ju onekligen en viss mognad för att man mer eller mindre frivilligt ska dricka sådant som man tycker är äckligt.

 Även om man kanske måste mutas med några russin.