Korvas är på övervåningen tillsammans med mig och pratar i telefon med Lisa på nedervåningen. Hon pratar om att mamma räddade henne när hon var ledsen på dagis.

Hon blev hemskickad idag. De ringde från dagis och sa att de inte alls kände igen henne. Hon var ledsen och ville inte leka och sa att hon hade ont och verkade eventuellt sjuk. Lisa kom till undsättning – räddade henne. Hemma var hon väldigt kramig först, men sen sprang hon omkring och babblade och hade så mycket energi i kroppen att det inte kunde vara frågan om någon sjukdom. Mycket talar för att hon faktiskt skolkade från dagis, men det måste man få göra ibland, om man känner sig nere.

”Pratar du med mamma?”, frågar jag mitt barn som står med en fjärrkontroll mot örat.

”Schhhhh”, vänder hon sig irriterat mot mig och säger, på ett sätt som en vuxen som blev störd i samtal skulle kunna ha gjort. ”Var lite tystare. Katten sov därinne. Jag har sagt det hela tiden”, fortsätter hon i en skällande ton.

Jag börjar skratta och säger att hon är världens finaste unge.

”Pappa, du är så gullig”, säger hon då och jag skrattar igen och får känslan av att hon bara häver ur sig alla ord och fraser hon kan.