Det är mycket som måste göras på exakt rätt sätt nu. Blir det fel är det inte roligt. Om Korvas inte landar jämfota, att båda fötterna når marken exakt samtidigt, när hon hoppar ner från det sista trappsteget på dagis är det katastrof. Det tog lång tid innan jag förstod vad som gick fel när det gick fel. Jag visste inte om hon tyckte att hoppet blev för kort eller vad det var. Att det blev fel var det inga svårigheter att förstå. När hon gör fel stampar hon runt i cirklar på golvet, alldeles illröd i ansiktet och gråter och skriker ”det blev fel, det blev fel, feeeeel!”.

”Men hoppa igen då, tills det blir ett bra hopp. Vi har inte bråttom”, säger jag då. Men efter ett visst antal gånger är liksom allt förstört i alla fall. Det är inte värt att göra några nya försök, och det är heller inte värt att försöka komma över sina misslyckanden. Även om hon skulle lyckas med ett bra hopp, vid denna kritiska punkt, skulle hon ändå inte kunna uppskatta det. Det är försent.

Hur det går i det där sista trappsteget är därför oerhört avgörande. Jag kanske verkar lugn där jag står och manar till nya försök, men jag håller liksom andan i väntan på hur det ska gå. För jag vet att skillnaden mellan en bra och en dålig kväll, kan hänga på det där (jävla) hoppet.