”Hej då pappa”, ropade Korvas från frukostbordet ut till hallen, där Lisa gjorde sig i ordning för att gå till jobbet. Jag stod med ryggen mot min dotter och bredde henne en extra smörgås och tänkte att hon snart inser sitt misstag och ändrar till ”mamma”. Det är inte ovanligt att hon säger fel i stundens hetta, ibland helt fel och ibland kombinationer som ”papmamma” eller ”mampappa”, men hon ändrar sig alltid snabbt till det rätta.

Så skedde inte denna morgon, utan istället ropade hon igen, klart och tydligt ”hej då pappaaa”, samtidigt som Lisa var på väg ut genom dörren. Nu var jag tvungen att vända mig om för att se vad det hade tagit åt den lilla – om hon satt och drömde och var oklar i tankarna. Kanske trodde hon att det verkligen var jag som var på väg ut. Då upptäckte jag att hon satt och skrattade tyst för sig själv, med omisskännlig belåten uppsyn, och jag förstod att det var ett skämt. Hon hade spelat oss ett spratt, med sådan övertygelse i rösten att det hade varit omöjligt att avgöra att det var ett skämt, om jag inte hade sett henne i ansiktet.

En våg av stolthet sköljde över mig då, där jag stod och tänkte att vi nu måste höja beredskapsnivån ett snäpp eller två.