Länge har jag väntat på att någon, gärna en expert inom sitt område, ska bestrida det befängda påståendet att ”man äter med ögonen”. När jag var liten och hörde det för första gången blev jag mållös. Där stod en vuxen människa framför mig och påstod att man äter med ögonen. Hon måste vara galen, tänkte jag.

För trots min ringa ålder och erfarenhet var jag säker på min sak och höll det för otroligt att denna kvinna verkligen åt sina mål mat med ögonen, vilket måste betyda att hon svamlade. Om det hon sade var sant, hur skulle då tillexempel blinda kunna äta över huvud taget? Däremot låg det nära till hands att tro att man faktiskt skulle bli blind om man försökte äta med ögonen.

Och så igår, på morgon-tv, intervjuades delar av juryn i något kommande kockmästerskap. De pratade om att många tävlande glömde bort det viktigaste, att maten skulle smaka gott, och istället lade all fokus på hur maten såg ut. Men då avbryter programledaren, mitt i en mening, bara för och säga det där obegripliga: ”Men man äter ju med ögonen.”

Ansikte mot ansikte mot den svenska kockeliten utmanar alltså, den långtifrån lika matkunniga, programledaren deras påstående om att maten bör smaka gott, med det fullständigt absurda, men ack så vanliga, påståendet att man äter med ögonen.

Det är nu det händer, tänkte jag. Nu kommer en av kockarna att säga det jag så länge har väntat på. Han kommer att harkla sig lite och titta trött på programledaren och säga: ”Nej, det där är faktiskt inte sant, det har aldrig varit sant, man äter med munnen och inte med någonting annat.”

Men ingenting av det där hände, istället kom han av sig lite, nickade och sade:

”Jo, jo, man äter ju med ögonen.”