När jag kom in genom ytterdörren ropade Korvas ”hej pappa!” och sprang ut till hallen och ställde sig där och tittade på mig. ”En fråga bara pappa”, sa hon och pekade på sig själv. ”Korvas heter Edith, vet du det?”

”Jo, jag vet det”, svarade jag. ”Du heter Korvas och Edith.” Och det var ju sant, det visste jag ju mycket väl eftersom jag var med och bestämde att hon skulle heta Edith, redan innan hon föddes. Men faktum är att även om jag inte hade varit med och bestämt hennes namn, så hade jag vetat det i alla fall vid det här laget, eftersom hon berättar det nästan dagligen nu.

Häromdagen, när vi var på väg hem från fjärilshuset, berättade hon det för sin farmor, som gladdes av beskedet. Förmodligen gladdes hon ännu mer inombords än vad som visades på ytan. Inte för att det på något vis kom som en överraskning för henne heller, men för att steget till att börja kalla henne för Edith nu börjar närma sig på allvar. Hon vill helst kalla henne för det och gjorde så i början, men slutade då det inte gav något vidare gensvar, och eftersom Korvas själv kallade sig för Korvas.

På ett av borden på dagis har de satt upp foton på barnen, med namn under, i alfabetisk ordning. Där återfinns Korvas under både e-sektionen, som Edith, och k-sektionen, som Korvas. Så fint är det ordnat där.

Men här hemma är det bara Korvas som gäller. Hon får säga till på skarpen om hon vill ha någon ändring på det.