Nu har det börjat petas i maten här hemma och sådant som tidigare föll i smaken kan nu visa sig vara helt förkastligt, när det presenteras på Korvas tallrik.

Lax tycker hon i alla fall fortfarande väldigt mycket om, och det gör vi andra också så det är ju bra. Inte för att vi tänker ändra på våra matvanor för hennes skull, men det är ju alltid kul med någon rätt som man slipper trixa med. När vi åt lax senast, i förrgår, frågade jag Korvas om jag skulle lägga upp fisken på hennes tallrik. ”Neeej, inte fisk. Lask!”, svarade hon på det.

”Men lax är en fisk”, sa jag.

”Nähee”, skrattade Korvas fram.

”Jo, det finns olika fiskar och lax är faktiskt en fisk”, sa jag.

”Mammaaa”, sa Korvas då, den här gången med en riktigt gnällig skvallerbytta-röst. ”Pappa säääger. Pappa säger lask e fisk.”

”Ja, men lax är en fisk Korvas”, sa Lisa.

”Neej, lask ingen fisk”, fortsatte det envisa barnet.

”Kolla här”, sa jag då och visade Korvas den på sitt kött tömda laxen. Jag höll upp laxkroppen – huvudet och det hängande skinnet – framför henne och berättade att köttet, det hon kallade för lax och kände igen som lax, kom inifrån den där kroppen. Då förstod hon äntligen. Det var som om jag kunde se hur den berömda polletten trillade ner.

Efter att ha visat laxens tänder och skojat om att bli biten, frågade jag om inte Korvas ville pussa laxen. Det ville hon gärna och gav den, utan minsta tvekan, en puss på munnen, varpå även jag, mest för att styrka för mig själv att jag inte utsatte Korvas för något orätt, gav den döda fisken en puss.

”Ska mamma också pussa laxen?”, frågade jag sen, fast förvissad om att så inte skulle ske. Men till min stora förvåning fick jag fel. Det var i och för sig omöjligt att avgöra från där jag stod om det kan ha förekommit ett minimalt mellanrum av luft mellan fiskens och Lisas mun, men det såg i alla fall ut som en äkta puss och det räckte för mig. Och det räckte för Korvas.

När alla hade pussat kvarlevorna av fisken kastade vi den i soporna och ropade ”hej då laxen!”, ett flertal gånger. Korvas dröjde kvar med blicken på sopkorgen och avrundade begravningen med att säga:

”Den har simmat klart.”