Idag bar jag Korvas till dagis, större delen av sträckan. Så fort vi kom ner till entrén i huset och tittade ut över gården fattade vi beslutet att lämna vagnen hemma. Jag säger vi, därför att jag konsulterade Korvas i frågan, som höll med om att det var ett bra beslut. Ett beslut som förstärktes av synen av en mamma som kämpade genom den tjocka snön och släpade barnvagnen efter sig, samtidigt som hennes lille son lufsade fram för egen maskin, i snigelfart, flera meter bakom sin mamma. Jag säger son, men det var bara någonting jag tog förgivet i stunden, utan att tänka, därför att barnets overall var blå.

Korvas drog också slutsatser utan att tänka efter – slutsatser som oberoende av riktighetsgraden var baserade på en kortare hjärntvätt än min egen. När jag bar henne över gården protesterade hon och sa gråtande att hon också ville gå ”som flickan”, och pekade på barnet i den blåa overallen. Vi tycktes hur som helst vara övertygade och överens, båda två, om att det vi hade framför oss var ett barn. Det fanns saker i situationen som antydde det, som människans ringa storlek och det faktum att det gick en kvinna med en tom barnvagn framför den lilla människan. Säkra kunde vi förstås inte vara. Möjligheten att vi hade att göra med en ovanligt liten, för att inte säga extremt liten, vuxen människa, gick naturligtvis inte att förbise.

När allt kom omkring kunde Korvas och jag inte vara säkra på någonting, även om vissa antaganden kändes både rimligare och sundare än andra.