Ibland är det viktigare att man gör någonting, än vad man gör. Om det här är ett sådant tillfälle är högst oklart, men om jag vill publicera ett inlägg under dagens datum har jag inte tid att fundera över hur det förhåller sig med den saken.

Nu väntar vila inför morgondagens simpass på offentligt badhus med Korvas.

Det är mycket som måste göras på exakt rätt sätt nu. Blir det fel är det inte roligt. Om Korvas inte landar jämfota, att båda fötterna når marken exakt samtidigt, när hon hoppar ner från det sista trappsteget på dagis är det katastrof. Det tog lång tid innan jag förstod vad som gick fel när det gick fel. Jag visste inte om hon tyckte att hoppet blev för kort eller vad det var. Att det blev fel var det inga svårigheter att förstå. När hon gör fel stampar hon runt i cirklar på golvet, alldeles illröd i ansiktet och gråter och skriker ”det blev fel, det blev fel, feeeeel!”.

”Men hoppa igen då, tills det blir ett bra hopp. Vi har inte bråttom”, säger jag då. Men efter ett visst antal gånger är liksom allt förstört i alla fall. Det är inte värt att göra några nya försök, och det är heller inte värt att försöka komma över sina misslyckanden. Även om hon skulle lyckas med ett bra hopp, vid denna kritiska punkt, skulle hon ändå inte kunna uppskatta det. Det är försent.

Hur det går i det där sista trappsteget är därför oerhört avgörande. Jag kanske verkar lugn där jag står och manar till nya försök, men jag håller liksom andan i väntan på hur det ska gå. För jag vet att skillnaden mellan en bra och en dålig kväll, kan hänga på det där (jävla) hoppet.

Som jag nämnde i förra inlägget är djur, levande som döda, inte välkomna på dagis. Eller egentligen får man ha med sig en valfri leksak, och dit räknas ju i alla fall mjukisdjur, men bara en därför att det lätt blir bråk när barnen har med sig för många personliga saker. Men eftersom en sak räcker gott och väl som föremål för konflikter, ser jag ingen anledning att utnyttja den rätten så länge Korvas inte har några större problem att lämna sina favoriter hemma, och det har hon inte nu.

Istället hittar hon andra saker att ta med sig till dagis, som stenar, pinnar och annat. Dessa kan hon ju inte ta med sig in, så vi gömmer dem någonstans på gården, så att hon kan hon leka med dem när hon är ute och ta med sig dem när vi går hem. För tillfället har hon en stor snökocka, som hon kallar för snögubbe, som måste följa med henne på utomhuspromenaderna. Hon kramar den krampaktigt i vagnen. Vi lägger den vid sidan av dörrarna utanför Vivo när vi går och handlar och hämtar den när vi kommer ut igen. Vi lämnar den utanför porten hemma, när vi har kommit fram, och hämtar den nästföljande morgon när vi ska gå till dagis igen.

Det är en fin vänskap som håller på att utveckla sig mellan dem. Korvas tar med sig kockan på resor och ger den kramar i utbyte mot att hon får använda den som glass när suget blir stort. Det är en sorts vänskap som är varm i hjärtat men kall i temperaturen, och det är själva förutsättningarna för att vänskapen ska kunna äga rum över huvud taget. Kanske är den så intensiv för att den är så förgänglig. För hur mycket de än tycker om varandra så är deras vänskap oerhört säsongsbetonad.

Som en sommarromans fast tvärtom.

Korvas absoluta favoriter är katterna, det är inget snack om den saken. Visst kan hon tycka om en och annan fågel eller hund, det är inte det, men så fort det finns katter med i bilden bryr hon sig inte om någonting annat. Om man ska jämföra det med mat så är hundar och fåglar som helt okej maträtter som man kan tänka sig att äta flera dagar i veckan, i brist på annat, men så fort favoriträtten (katten) finns som ett alternativ på menyn, framstår de vardagliga rätterna närmast som oaptitliga.

Det gäller inte bara för djuren av kött och blod, utan även för mjukisdjuren. Hon har andra favoriter under perioder, som pigge (igelkotten), eller någon liten hund. Bland annat hade hon en liten skällande sak som hon fick i julklapp av sin morfar, som hon var väldigt fäst vid en tid. Men bara när den inte skällde. Skallet, som lät lite som en kraftigt gnisslande dörr, skrämde vettet ur henne. Men katterna kommer hon alltid tillbaka till.

En katt, som egentligen är Mollys, har varit hennes överlägset bästa katt. Tidigare har hon nöjt sig med bara den, ända tills en minimal liten plastkatt dök upp från ingenstans, som nu delar favoritplatsen. De heter Katten och Kompiskatten och ses nästan alltid tillsammans – som ler och långhalm. De är ju kompisar. Och så finns en katt till som heter Annan katt, som hon inte alls tycker lika mycket om. Den kan hon tänka sig att låna ut ibland. Igår satt hon till exempel i soffan med Katten och Kompiskatten och gick och hämtade Annan katt till mig, så att jag inte skulle sitta där tomhänt.

När vi ska gå iväg till dagis, dit inga djur (levande eller döda) får följa med, bäddar hon ner sina katter, med undantag för Annan katt, under en filt, pussar dem och säger adjö. När hon kommer hem igen vill hon fort ta av sig ytterkläderna och säger att katterna har väntat på henne.

Kompiskatten ställer till med besvär när det är läggdags, om den har råkat komma ifrån Katten, eftersom Kompiskatten är så otroligt liten och svår att hitta, samtidigt som den är så otroligt viktig. Katten är liksom halv utan Kompiskatten.

Bara dårar går och lägger sig med halva katter.

Då och då får jag frågan i kommentarerna varifrån namnet Korvas kommer. Oftast svarar jag inte på det då. Inte för att jag inte vill, utan för att jag är usel på att svara på kommentarer helt enkelt. Faktum är att jag är så usel på att svara på kommentarer att det förtjänar ett helt eget inlägg – min uselhet i att svara på kommentarer trots att jag egentligen vill. Men nu är det ju inte det det här ska handla om, även om det är en del av problematiken.

Nu ska jag en gång för alla skriva den inte alls särskilt spännande historien om varför Korvas heter Korvas. Och då kan jag ju på ett smidigt sätt länka till det här inlägget varje gång någon frågar i framtiden. Det är nog större chans att jag verkligen svarar då. Annars tänker jag så mycket på hur jag ska svara att det inte gärna blir något svar över huvud taget.

Korvas kallas för Korvas av den enkla anledningen att hon såg ut som en korv när hon var bebis. Egentligen såg hon inte mer ut som en korv än någon annan bebis, men jag kan ju omöjligt svara för varför de flesta andra väljer andra namn till sina barn. Hon var absolut inte så lik en korv att hon skulle ha kunnat förväxlas med en, men hennes kroppsspråk var rätt likt kroppsspråket hos en kompakt korv – om man nu verkligen kan tala om kroppsspråk hos korvar. När man höll henne under armarna (med minst en hand bakom nacken naturligtvis) och vaggade henne fram och tillbaka så följde hela kroppen med, som en enda kompakt form, i en pendelrörelse. Till skillnad mot om man hade gjort samma sak med ett äldre barn eller en vuxen, vars olika lemmar gärna hade spretat åt alla möjliga håll.

Därför började vi kalla henne för Korvas, och när vi hade gjort det tillräckligt många gånger kändes det onaturligt att börja säga någonting annat.

Ett kort urval ur den process som numera pågår dagligen inom Korvas, med att lära sig vem hon egentligen är och vad hon egentligen heter.

Personligen tror jag att hela den här Edithgrejen är en fluga.

Barnen lekte ute på gården på dagis när jag kom dit med Korvas i fredags, trots eller kanske tack vare snöyran. Det var rosiga kinder, rinnande snor och alla var täckta med ett lager snö – som marsipanfigurer pudrade med florsocker. Någon hade ramlat, någon annan blivit knuffad, men de flesta verkade njuta av vädret. Föräldrar kom körandes med barnvagnarna som plogar, andfådda när de kom fram. Många hade, precis som jag, lämnat vagnarna hemma och kom med barnen i famnen, eller höll dem i handen.

På vägen dit såg jag flera barn som blev skjutsade i pulka och blev lite förbannad att jag inte kom att tänka på det själv. Korvas har ju en pulka, det hade varit perfekt. Plogbilarna körde två och två och skopade upp snön i stora vallar som blev som höga murar mellan trottoaren och vägen. Inga undantag gjordes vid övergångställena. Jag var glad över att vi lämnat vagnen, för det är omöjligt att köra en barnvagn igenom det där, man måste bära hela ekipaget om man ska lyckas ta sig över. Det var som om vi var två lag som mötte varandra i ett tv-spel – Korvas och jag mot plogbilarna. Vi försökte ta oss till dagis och plogbilarna försökte omringa oss och blockera vägen.

Hon var tung att bära, men det var nödvändigt för att vi skulle nå vårt mål, inom överskådlig tid. För så fort jag lät henne gå själv, som hon ville, så vägrade hon att röra sig framåt och lekte istället med snön, eller allra helst åt den. Hon gillar att äta snö och jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till det där. Egentligen skiter jag i det, hon får väl äta snö om hon vill. Men folk pratar alltid om att man inte ska äta snö, så vi har kommit fram till en kompromiss. När hon vill äta riktigt gammal och smutsig snö, säger jag att hon inte ska göra det, utan att hon får vänta tills det snöar, eller precis har snöat.

Nysnö får hon äta så mycket hon vill. Och det vill hon. Ibland äter hon så mycket att vi blir tvungna att ställa in middagen.

Idag bar jag Korvas till dagis, större delen av sträckan. Så fort vi kom ner till entrén i huset och tittade ut över gården fattade vi beslutet att lämna vagnen hemma. Jag säger vi, därför att jag konsulterade Korvas i frågan, som höll med om att det var ett bra beslut. Ett beslut som förstärktes av synen av en mamma som kämpade genom den tjocka snön och släpade barnvagnen efter sig, samtidigt som hennes lille son lufsade fram för egen maskin, i snigelfart, flera meter bakom sin mamma. Jag säger son, men det var bara någonting jag tog förgivet i stunden, utan att tänka, därför att barnets overall var blå.

Korvas drog också slutsatser utan att tänka efter – slutsatser som oberoende av riktighetsgraden var baserade på en kortare hjärntvätt än min egen. När jag bar henne över gården protesterade hon och sa gråtande att hon också ville gå ”som flickan”, och pekade på barnet i den blåa overallen. Vi tycktes hur som helst vara övertygade och överens, båda två, om att det vi hade framför oss var ett barn. Det fanns saker i situationen som antydde det, som människans ringa storlek och det faktum att det gick en kvinna med en tom barnvagn framför den lilla människan. Säkra kunde vi förstås inte vara. Möjligheten att vi hade att göra med en ovanligt liten, för att inte säga extremt liten, vuxen människa, gick naturligtvis inte att förbise.

När allt kom omkring kunde Korvas och jag inte vara säkra på någonting, även om vissa antaganden kändes både rimligare och sundare än andra.

Nu har det börjat petas i maten här hemma och sådant som tidigare föll i smaken kan nu visa sig vara helt förkastligt, när det presenteras på Korvas tallrik.

Lax tycker hon i alla fall fortfarande väldigt mycket om, och det gör vi andra också så det är ju bra. Inte för att vi tänker ändra på våra matvanor för hennes skull, men det är ju alltid kul med någon rätt som man slipper trixa med. När vi åt lax senast, i förrgår, frågade jag Korvas om jag skulle lägga upp fisken på hennes tallrik. ”Neeej, inte fisk. Lask!”, svarade hon på det.

”Men lax är en fisk”, sa jag.

”Nähee”, skrattade Korvas fram.

”Jo, det finns olika fiskar och lax är faktiskt en fisk”, sa jag.

”Mammaaa”, sa Korvas då, den här gången med en riktigt gnällig skvallerbytta-röst. ”Pappa säääger. Pappa säger lask e fisk.”

”Ja, men lax är en fisk Korvas”, sa Lisa.

”Neej, lask ingen fisk”, fortsatte det envisa barnet.

”Kolla här”, sa jag då och visade Korvas den på sitt kött tömda laxen. Jag höll upp laxkroppen – huvudet och det hängande skinnet – framför henne och berättade att köttet, det hon kallade för lax och kände igen som lax, kom inifrån den där kroppen. Då förstod hon äntligen. Det var som om jag kunde se hur den berömda polletten trillade ner.

Efter att ha visat laxens tänder och skojat om att bli biten, frågade jag om inte Korvas ville pussa laxen. Det ville hon gärna och gav den, utan minsta tvekan, en puss på munnen, varpå även jag, mest för att styrka för mig själv att jag inte utsatte Korvas för något orätt, gav den döda fisken en puss.

”Ska mamma också pussa laxen?”, frågade jag sen, fast förvissad om att så inte skulle ske. Men till min stora förvåning fick jag fel. Det var i och för sig omöjligt att avgöra från där jag stod om det kan ha förekommit ett minimalt mellanrum av luft mellan fiskens och Lisas mun, men det såg i alla fall ut som en äkta puss och det räckte för mig. Och det räckte för Korvas.

När alla hade pussat kvarlevorna av fisken kastade vi den i soporna och ropade ”hej då laxen!”, ett flertal gånger. Korvas dröjde kvar med blicken på sopkorgen och avrundade begravningen med att säga:

”Den har simmat klart.”

När jag kom in genom ytterdörren ropade Korvas ”hej pappa!” och sprang ut till hallen och ställde sig där och tittade på mig. ”En fråga bara pappa”, sa hon och pekade på sig själv. ”Korvas heter Edith, vet du det?”

”Jo, jag vet det”, svarade jag. ”Du heter Korvas och Edith.” Och det var ju sant, det visste jag ju mycket väl eftersom jag var med och bestämde att hon skulle heta Edith, redan innan hon föddes. Men faktum är att även om jag inte hade varit med och bestämt hennes namn, så hade jag vetat det i alla fall vid det här laget, eftersom hon berättar det nästan dagligen nu.

Häromdagen, när vi var på väg hem från fjärilshuset, berättade hon det för sin farmor, som gladdes av beskedet. Förmodligen gladdes hon ännu mer inombords än vad som visades på ytan. Inte för att det på något vis kom som en överraskning för henne heller, men för att steget till att börja kalla henne för Edith nu börjar närma sig på allvar. Hon vill helst kalla henne för det och gjorde så i början, men slutade då det inte gav något vidare gensvar, och eftersom Korvas själv kallade sig för Korvas.

På ett av borden på dagis har de satt upp foton på barnen, med namn under, i alfabetisk ordning. Där återfinns Korvas under både e-sektionen, som Edith, och k-sektionen, som Korvas. Så fint är det ordnat där.

Men här hemma är det bara Korvas som gäller. Hon får säga till på skarpen om hon vill ha någon ändring på det.