När kompisen vill smaka på glassen så räcker man fram den och ler vänligt, för att försöka framstå som den generösa vän man vill ge skenet av att vara.  

Precis när kompisen ska ta sin tugga så rycker man snabbt, men helst försiktigt, tillbaka glassen så att tuggan blir minimal. Efter det säger man, med spelad förvåning ”va!? ska du inte ha mer?”, utan att ge kompisen en andra chans till en större tugga.

Jag har hört från en busschaufför att det här tricket även tillämpas på bussar, att folk rycker tillbaka förköpshäftet, precis i det ögonblicket det ska stämplas, för att minimera antalet klipp. Sanningshalten i det påståendet har jag tyvärr inte kunnat kontrollera, men glasstricket har jag bevittnat på mycket nära håll, även om det var länge sedan. Dessvärre i egenskap av den som fick den minimala tuggan.

Men nu vet jag bättre.

Igår började inte bra. Eller egentligen var den första halvtimmen bra, när jag slog upp ögonen kändes det bra, men sen, tillsynes helt utan anledning, fylldes jag av en stor olustkänsla som jag inte kunde skaka av mig. Eftersom det inte fanns någon enskild anledning till känslan, utan snarare rörde sig om en generell olust för allt som hade med livet att göra, så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att angripa problemet.

Utanför var det den vackraste tänkbara vinterdagen, vilket bara gjorde mig mer ledsen, eftersom jag saknade förmågan att uppskatta det. Det ÄR sorgligt att sakna förmågan att uppskatta vackra, soliga och lediga dagar utan förpliktelser. Samtidigt kändes det som om jag skulle kvävas om jag inte gick ut.

Jag frågade Korvas om hon inte ville gå ut med mig, och hon svarade att det ville hon. Hon ville leka i sanden utan overall. Jag sa att jag också längtade efter våren, men att det var för kallt nu för att leka utomhus utan overall. Men vi kunde ju gå till en sandlåda i alla fall. Då ville hon inte längre. Hon var hängig, med trötta glansiga ögon, och verkade lite småsjuk.

Då ringde Korvas farmor och sa att hon skulle gå med Eddie (Korvas kusin) till fjärilshuset och undrade om vi ville följa med. Varken Korvas eller jag var överdrivet entusiastisk, men jag kände att vi verkligen borde. Att vi måste bryta stämningen till varje pris.

Korvas sov i vagnen hela promenaden genom Hagaparken och jag drog djupa andetag, som för att vädra bort känslan i kroppen.

Jag vet inte riktigt när det inträffade eller hur det gick till – om det var vid fiskarna, fjärilarna eller papegojorna – men plötsligt kom jag bara på mig själv med att vara glad och lätt i kroppen. Någonting hade smittat mig, och vad det än var så hade det smittat Korvas också.

Korvas har växt ur sina gamla badbyxor och jag tänkte att vi skulle bada imorgon, så därför köpte jag nya till henne idag. Först försökte jag hitta ett par i en stor butik och frågade efter badbyxor till ett barn som är drygt två och ett halvt. Då blev jag ledd av en vänlig kvinna till en hylla med miniatyrbikinis och -baddräkter. ”Nej, det verkar bara finnas för tjejer”, sade kvinnan, just som ytterligare en expedit närmade sig. Då vände sig kvinnan till henne och frågade om de hade några badbyxor till en pojke som är två, men de hade de inte.

”Vem har sagt att det är till en pojke?”, tänkte jag. ”Men okej, vi vill ändå inte ha era fula bikinis”, tänkte jag vidare.

Sist jag badade offentligt med Korvas var på babysimmet för ett och ett halvt år sedan. Då hade alla badbyxor. Inte en enda bebis hade vett att skyla sina bröst. Jag har helt enkelt inte hängt med i utvecklingen.

Jag hittade ett par i en annan butik, men dessvärre, såhär dagen före doppardagen, har jag upptäckt att jag inte har några själv.

Jag önskar att jag hade kunnat berätta vad jag gjorde på förmiddagen idag, efter att ha lämnat Korvas på dagis, men det kan jag inte. Då riskerar jag att avslöja Lisas 30-årspresent, så därför gör jag klokast i att låta bli. Inte heller kan jag avslöja vad jag tänkte göra sen, för den plats jag tänkte besöka ligger så nära, geografiskt sett, den plats där jag gjorde det som jag av säkerhetsskäl inte kan avslöja. Nu gick jag visserligen aldrig dit, men att bara nämna vad det var för ett ställe jag tänkte gå till skulle kunna sätta igång en hel kedja av tankar. Lisa skulle kunna tänka: ”Hm, men om han tänkte gå dit, där han inte bruka vara så ofta, så beror det nog på att han först har varit där, där han inte heller brukar vara så ofta, vilket i sin tur förmodligen betyder att min present är det här.”

Man skulle ju kunna dela in en present i två delar – en del som är själva presenten och en del som är överraskningen. Hur stor respektive del är värd i helhetsupplevelsen beror naturligtvis på vad det är för present och i hur hög grad man lyckas överraska den som ska få presenten. Ibland kan det vara bättre att avslöja presenten i förväg, därför att man på så sätt kan förlänga glädjen, men om man avslöjar det för lång tid i förväg kan det mesta av glädjen vara förbrukad när tillfället för överlämnandet av presenten har kommit. Då upplevs presenten inte lika mycket värd som den verkligen är, på samma sätt som man inte blir lika glad av att få en krona om dagen i tusen dagar, som man blir om man får tusen kronor på en dag.

Det är en balansgång det där, och jag har gjort bedömningen att det i dagsläget är alldeles för tidigt att avslöja någonting som kan kopplas till Lisas present.

Däremot kan jag avslöja att jag för tillfället befinner mig på moderna museet, för det har ingenting med Lisas present att göra.

Annars är allt ungefär som vanligt.

Länge har jag väntat på att någon, gärna en expert inom sitt område, ska bestrida det befängda påståendet att ”man äter med ögonen”. När jag var liten och hörde det för första gången blev jag mållös. Där stod en vuxen människa framför mig och påstod att man äter med ögonen. Hon måste vara galen, tänkte jag.

För trots min ringa ålder och erfarenhet var jag säker på min sak och höll det för otroligt att denna kvinna verkligen åt sina mål mat med ögonen, vilket måste betyda att hon svamlade. Om det hon sade var sant, hur skulle då tillexempel blinda kunna äta över huvud taget? Däremot låg det nära till hands att tro att man faktiskt skulle bli blind om man försökte äta med ögonen.

Och så igår, på morgon-tv, intervjuades delar av juryn i något kommande kockmästerskap. De pratade om att många tävlande glömde bort det viktigaste, att maten skulle smaka gott, och istället lade all fokus på hur maten såg ut. Men då avbryter programledaren, mitt i en mening, bara för och säga det där obegripliga: ”Men man äter ju med ögonen.”

Ansikte mot ansikte mot den svenska kockeliten utmanar alltså, den långtifrån lika matkunniga, programledaren deras påstående om att maten bör smaka gott, med det fullständigt absurda, men ack så vanliga, påståendet att man äter med ögonen.

Det är nu det händer, tänkte jag. Nu kommer en av kockarna att säga det jag så länge har väntat på. Han kommer att harkla sig lite och titta trött på programledaren och säga: ”Nej, det där är faktiskt inte sant, det har aldrig varit sant, man äter med munnen och inte med någonting annat.”

Men ingenting av det där hände, istället kom han av sig lite, nickade och sade:

”Jo, jo, man äter ju med ögonen.”

”Hej då pappa”, ropade Korvas från frukostbordet ut till hallen, där Lisa gjorde sig i ordning för att gå till jobbet. Jag stod med ryggen mot min dotter och bredde henne en extra smörgås och tänkte att hon snart inser sitt misstag och ändrar till ”mamma”. Det är inte ovanligt att hon säger fel i stundens hetta, ibland helt fel och ibland kombinationer som ”papmamma” eller ”mampappa”, men hon ändrar sig alltid snabbt till det rätta.

Så skedde inte denna morgon, utan istället ropade hon igen, klart och tydligt ”hej då pappaaa”, samtidigt som Lisa var på väg ut genom dörren. Nu var jag tvungen att vända mig om för att se vad det hade tagit åt den lilla – om hon satt och drömde och var oklar i tankarna. Kanske trodde hon att det verkligen var jag som var på väg ut. Då upptäckte jag att hon satt och skrattade tyst för sig själv, med omisskännlig belåten uppsyn, och jag förstod att det var ett skämt. Hon hade spelat oss ett spratt, med sådan övertygelse i rösten att det hade varit omöjligt att avgöra att det var ett skämt, om jag inte hade sett henne i ansiktet.

En våg av stolthet sköljde över mig då, där jag stod och tänkte att vi nu måste höja beredskapsnivån ett snäpp eller två.

Jag är lite orolig i kroppen idag, därför att två konkurerande känslor tar upp lika mycket plats och ligger och brottas om att bli herre i huset. Den positiva känslan säger att summan inte är så tokig och bildar jämvikt i humöret, eftersom det är Yin i den ena känslan och Yang i den andra. Medan den lite mer pessimistiska känslan, trots att den faktiskt kan hålla med om att det är en sorts jämvikt, säger att det är samma sorts jämvikt som den som uppstår när man har halva kroppen i frysen och halva i ugnen.

Den negativa känslan säger: ”Fan, nu har i princip halva dagen redan gått.”

Den positiva säger: ”Å, så skönt att mer än halva dagen är kvar.”

Den positiva fortsätter: ”Tänk att det redan är februari! Snart är det vår!”

Den negativa svarar: ”Skämtar du eller? Öppna ögonen! Snacka om vår den första februari, när det är tjetjensk vinter därute!?”

Den positiva säger: ”Det här är första dagen i resten av ditt liv!”

Den negativa svarar: ”Yeah right, det var det ju igår också, lär dig räkna för fan!”

Och sådär håller det på.