Som jag nämnde i förra inlägget är djur, levande som döda, inte välkomna på dagis. Eller egentligen får man ha med sig en valfri leksak, och dit räknas ju i alla fall mjukisdjur, men bara en därför att det lätt blir bråk när barnen har med sig för många personliga saker. Men eftersom en sak räcker gott och väl som föremål för konflikter, ser jag ingen anledning att utnyttja den rätten så länge Korvas inte har några större problem att lämna sina favoriter hemma, och det har hon inte nu.

Istället hittar hon andra saker att ta med sig till dagis, som stenar, pinnar och annat. Dessa kan hon ju inte ta med sig in, så vi gömmer dem någonstans på gården, så att hon kan hon leka med dem när hon är ute och ta med sig dem när vi går hem. För tillfället har hon en stor snökocka, som hon kallar för snögubbe, som måste följa med henne på utomhuspromenaderna. Hon kramar den krampaktigt i vagnen. Vi lägger den vid sidan av dörrarna utanför Vivo när vi går och handlar och hämtar den när vi kommer ut igen. Vi lämnar den utanför porten hemma, när vi har kommit fram, och hämtar den nästföljande morgon när vi ska gå till dagis igen.

Det är en fin vänskap som håller på att utveckla sig mellan dem. Korvas tar med sig kockan på resor och ger den kramar i utbyte mot att hon får använda den som glass när suget blir stort. Det är en sorts vänskap som är varm i hjärtat men kall i temperaturen, och det är själva förutsättningarna för att vänskapen ska kunna äga rum över huvud taget. Kanske är den så intensiv för att den är så förgänglig. För hur mycket de än tycker om varandra så är deras vänskap oerhört säsongsbetonad.

Som en sommarromans fast tvärtom.