Igår började inte bra. Eller egentligen var den första halvtimmen bra, när jag slog upp ögonen kändes det bra, men sen, tillsynes helt utan anledning, fylldes jag av en stor olustkänsla som jag inte kunde skaka av mig. Eftersom det inte fanns någon enskild anledning till känslan, utan snarare rörde sig om en generell olust för allt som hade med livet att göra, så visste jag inte riktigt hur jag skulle gå tillväga för att angripa problemet.

Utanför var det den vackraste tänkbara vinterdagen, vilket bara gjorde mig mer ledsen, eftersom jag saknade förmågan att uppskatta det. Det ÄR sorgligt att sakna förmågan att uppskatta vackra, soliga och lediga dagar utan förpliktelser. Samtidigt kändes det som om jag skulle kvävas om jag inte gick ut.

Jag frågade Korvas om hon inte ville gå ut med mig, och hon svarade att det ville hon. Hon ville leka i sanden utan overall. Jag sa att jag också längtade efter våren, men att det var för kallt nu för att leka utomhus utan overall. Men vi kunde ju gå till en sandlåda i alla fall. Då ville hon inte längre. Hon var hängig, med trötta glansiga ögon, och verkade lite småsjuk.

Då ringde Korvas farmor och sa att hon skulle gå med Eddie (Korvas kusin) till fjärilshuset och undrade om vi ville följa med. Varken Korvas eller jag var överdrivet entusiastisk, men jag kände att vi verkligen borde. Att vi måste bryta stämningen till varje pris.

Korvas sov i vagnen hela promenaden genom Hagaparken och jag drog djupa andetag, som för att vädra bort känslan i kroppen.

Jag vet inte riktigt när det inträffade eller hur det gick till – om det var vid fiskarna, fjärilarna eller papegojorna – men plötsligt kom jag bara på mig själv med att vara glad och lätt i kroppen. Någonting hade smittat mig, och vad det än var så hade det smittat Korvas också.