Barnen lekte ute på gården på dagis när jag kom dit med Korvas i fredags, trots eller kanske tack vare snöyran. Det var rosiga kinder, rinnande snor och alla var täckta med ett lager snö – som marsipanfigurer pudrade med florsocker. Någon hade ramlat, någon annan blivit knuffad, men de flesta verkade njuta av vädret. Föräldrar kom körandes med barnvagnarna som plogar, andfådda när de kom fram. Många hade, precis som jag, lämnat vagnarna hemma och kom med barnen i famnen, eller höll dem i handen.

På vägen dit såg jag flera barn som blev skjutsade i pulka och blev lite förbannad att jag inte kom att tänka på det själv. Korvas har ju en pulka, det hade varit perfekt. Plogbilarna körde två och två och skopade upp snön i stora vallar som blev som höga murar mellan trottoaren och vägen. Inga undantag gjordes vid övergångställena. Jag var glad över att vi lämnat vagnen, för det är omöjligt att köra en barnvagn igenom det där, man måste bära hela ekipaget om man ska lyckas ta sig över. Det var som om vi var två lag som mötte varandra i ett tv-spel – Korvas och jag mot plogbilarna. Vi försökte ta oss till dagis och plogbilarna försökte omringa oss och blockera vägen.

Hon var tung att bära, men det var nödvändigt för att vi skulle nå vårt mål, inom överskådlig tid. För så fort jag lät henne gå själv, som hon ville, så vägrade hon att röra sig framåt och lekte istället med snön, eller allra helst åt den. Hon gillar att äta snö och jag har lite problem med hur jag ska förhålla mig till det där. Egentligen skiter jag i det, hon får väl äta snö om hon vill. Men folk pratar alltid om att man inte ska äta snö, så vi har kommit fram till en kompromiss. När hon vill äta riktigt gammal och smutsig snö, säger jag att hon inte ska göra det, utan att hon får vänta tills det snöar, eller precis har snöat.

Nysnö får hon äta så mycket hon vill. Och det vill hon. Ibland äter hon så mycket att vi blir tvungna att ställa in middagen.