Jag hade en högst bekant rastlös känsla i kroppen idag. En känsla av att jag borde hitta på någonting, utan att veta vad.  En känsla av att tiden och livet liksom rinner iväg, men att jag inte vet vad jag ska göra under tiden. Att jag kanske borde rinna med lite mer och inte göra andra saker parallellt. Det faktum att det är omöjligt att göra andra saker parallellt med livet underlättar sannerligen inte mina försök. Det gör bara många av mina val så oändligt mycket sorgligare, för att inte säga idiotiska och korkade.

För ett par veckor sedan raderade jag bort pulkåkning som en potentiell vinteraktivitet, i och med att snön försvann. När snön sedan kom tillbaka uppdaterades av någon anledning inte min redan ytterst begränsade uppslagskalender, varför idén om att vi faktiskt kunde åka pulka, Korvas och jag, kom till mig som en snilleblixt, nästan som om jag hade uppfunnit en ny aktivitet. När jag frågade Korvas om hon ville åka pulka med mig, i den stora parken, hoppade hon upp jämfota i luften och skrek av förtjusning.

Jag borde naturligtvis ha fyllts av glädje över att göra min dotter så jublande glad, men jag lyckades bara släppa in lite av den känslan för att istället fyllas av en betydligt sämre känsla, över att jag inte gjorde henne sådär glad oftare.

Vi åkte pulka, klättrade i backar och gungade. Korvas skrattade när hon svingade fram och tillbaka i gungan. ”Pappa…”, sa hon plötsligt, och trots den glada stämningen och det fina ögonblicket, knöt det sig i magen på mig när hon fortsatte:

”jag är ingen bebis längre.”