Vi diskuterade lite vid middagsbordet igår om vid vilken ålder det är bäst att peaka. Alltså när man är sitt allra bästa jag. Det började med att Gustav, som var här och skulle ha gitarrlektion med Molly, pratade om att vissa längdskidåkare peakar vid 30. Det var ju rent idrottsmässigt förstås, men det vi pratade om sen var mer generellt. Jag tänkte att det bästa vore om man aldrig riktigt peakar, utan fortsätter att ha en stadig kurva uppåt så länge man lever. Då slipper man dala och så kan man äntligen få kliva ner i den där gropen sen.

”Gropen!?”, sa Lisa. ”Pratar du om döden?” Och det gjorde jag. Jag tilltalas oerhört mycket av bilden av att man kliver ner i en grop sen när man är klar. Att man liksom går och lägger sig där man ändå ska vara till slut. Så slipper man alla onödiga förflyttningar.

Gropen har jag fått av Nils Ferlin: ”Jag har ingenting alls här i världen att vinna, och snart i min grop skola maskarna finna, att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.”  Raden kommer från en dikt, En Valsmelodi, som han författade på ett fik en gång. Han skrev ner den på en servett, tillsammans med en anteckning om att han skulle be Lille Bror Söderlundh tonsätta den, vilket den senare senare också gjorde. Lille Bror var för övrigt min pappas tjejs farbror, men det är bara en ganska ovidkommande parentes. Jag kan inte se på vilket sätt det skulle göra mig mer speciell. Men jag tycker ändå om att det finns en, om än ack så liten och avlägsen, koppling mellan mig och den där visan. För jag har länge älskat den. Oroväckande nog redan som tioåring, även om det inte var någonting jag skröt om i skolan precis.

Låten kan ju kännas deppig såklart, men har man en egen grop är man inte lottlös. Det är viktigt att tänka på.

”Är du tillfreds med att du ska dö?”, frågade jag Molly. Det kändes naturligt i anslutning till det vi hade pratat om. Tyckte jag i alla fall, men inte Lisa för hon utbrast: ”MEN DAAANIEL!”

Jag menade ju naturligtvis inte nu, utan bara om hon var tillfreds med tanken på den definitiva bortgången, rent filosofiskt. Vilket hon också verkade förstå och såg inte alls särskilt förskräckt ut.  

”Nja, det är ju lite svårt för mig att svara på det där, eftersom jag bara är tretton”, sa Molly. ”Fråga mig om fyrtio år så vet jag nog.”

Så i väntan på att Molly fyller 53 kan vi bara spekulera i hur det förhåller sig med den saken. Själv tycker jag, på ett ingalunda deppigt vis, att tanken på den definitiva bortgången känns helt okej. Det kan ju såklart ändras, men så känns det nu.

Bara jag får en grop.