Ibland faller flera saker på plats och en vanlig dag blir ovanligt fin. Så var det idag.

Solen och den annalkande våren är naturligtvis viktiga faktorer här, men dels är detta ingen väderblogg och dels stör det mig något alldeles enormt, som jag tidigare nämnt, det där med att solen ska påverka mig så mycket. Därför vill jag inte fästa någon större vikt vid det. Tanken har slagit mig flera gånger att jag kanske bara skulle kapitulera och bejaka solens påverkan. Men om man helhjärtat accepterar solens helande kraft är det lite som att också acceptera mörkrets och kylans nedbrytande krafter, och det går jag bara inte med på.

Istället vill jag fokusera på andra saker, som det lilla ögonblicket i tebutiken. Ingenting märkvärdigt egentligen – Molly har länge velat att vi ska gå och handla te i en speciell butik, men olika saker har kommit i vägen för det lilla projektet. Idag blev det av och det gjorde mig alldeles varm i kroppen att se henne stoppa ner sin lilla tonårsnäsa och lukta i de olika burkarna. Och det gjorde mig glad att se hur märkvärdig Korvas kände sig som fick hålla i tepåsarna på vägen hem.

Och tidigare, när jag hämtade Korvas på dagis, kom hon springande med en nyritad teckning som hon förklarade föreställde pappa och Korvas. Då blev jag löjligt glad. Jag som dagligen blir så till den grad förvånad över att jag faktiskt har ett litet barn, att jag knappt kan tro på det, fick här en illustration som på många sätt styrker att det är så det förhåller sig. Jag blir glad när jag tittar på den nu också.

Trots att Molly sa att det ser ut som att jag slår Korvas på bilden.