Kvällen som följde vår häftiga dispyt om vindruvor häromdagen fick en oväntad vändning.

Jag hade blivit på rätt dåligt humör av allt bråk och skrik, så när Korvas ville hjälpa mig att laga mat blev jag inte direkt överlycklig och tänkte att det bara skulle ge upphov till nya konflikter.

Men jag fick fel och efter några minuter sida vid sida med Korvas var jag plötsligt en ganska glad människa. Hon andades tungt och koncentrerat och panerade rödspätta som om hon aldrig hade gjort annat.