Jag kommer ihåg känslan när jag lämnade Korvas kvar på dagis, hennes allra första dag ensam där, efter en raketsnabb inskolning.

Jag vandrade gatan fram och fick plötsliga och återkommande chocker då jag häftigt drog efter andan med känslan av att jag hade glömt eller tappat bort henne någonstans. Jag liksom upptäckte gång på gång, med ett ryck, att hon inte var med. Som någon som plötsligt kommer på sig att ha gått ut utan byxor.

I mer än ett års tid hade hon varit som en förlängning av min egen kropp. Varje liten händelse – ett leende, en tupplur, en fis – var jag där för att registrera.

Häromdagen fick jag höra i förbifarten att Korvas just varit på stadsbiblioteket med sin bästis.

Den resan, när jag tänker på det, är svindlande.