Korvas har feber och hostar och kraxar som en kråka när hon pratar. Snoret rinner och ögonen är glansiga och röda efter nattens usla sömn. Lyckligtvis har hon inte kräkts sedan incidenten på pendeltåget i förrgår. Rastlösheten hos någon som är för sjuk för att gå till dagis, men som har samlat på sig outhärdligt mycket stillasittande, börjar märkas tydligt hos henne nu. Ingen aktivitet varar längre än max någon minut. 30 sekunder Lucky Luke, följt av en minuts kasta-upp-katten-i-luften-leken, varpå det är dags att bygga lego, men bara under så lång tid som det tar att dra fram lådan och kasta ut några bitar på golvet.

Därefter biter hon (men hon säger att hon tar bort skräp) sin förmodligen lika rastslösa pappa med en plastpapegoja från fjärilshuset, innan hon ber om lite äppelbitar och sätter sig för att titta på 30 nya sekunder av Lucky Luke. Sådär fortsätter det i en myror-i-byxorna-cirkel.

När vi inte målar naglarna med Mollys nagellack, för då visar hon en fascinerande förmåga att sitta stilla under mycket lång tid, i väntan på att färgen ska torka. Inför kalaset, som vi var på timmarna före kräkincidenten i söndags, målade vi naglarna på händerna. Grönt på den ena och blått på den andra.

Idag tog vi fötterna. Jag avstod helt den här gången och Korvas undrade bekymrat om jag ville vänta med att måla dem till imorgon.