Vilket skört humör hon har nu, min krassliga lilla flicka. Desperationen ligger aldrig långt borta. Trotsåldern i kombination med att hon är sjuk, gör att det blir fel hela tiden, på allt.

Vi tog en promenad och skulle handla mandariner och Korvas somnade i vagnen efter 35 sekunder, varför jag var den enda vakna mandarinköparen. När Korvas slog upp ögonen en halvtimme senare ville hon gå och köpa mandariner. ”Men jag har redan köpt mandariner”, sa jag. Och så skalade jag en och räckte henne en klyfta. ”Vi måste betala först”, ropade hon med tårarna rinnande längs kinderna och vägrade äta av mandarinen.

Och så gungade vi lite i parken, en aktivitet som hon har upptäckt relativt nyligen – hon har inte riktigt vågat tidigare. Vid den allra första knuffen ropade hon högt, argt och besviket: ”Nej, högt upp i himlen, inte gunga så lite!” ”Men det tar några knuffar innan det blir högt Korvas, ta det lugnt”, sa jag.

Sen gungade jag med bara en hand fast det skulle vara två och tårarna rann. Det spelade ingen roll att jag förklarade att när man gungar med två händer, på de där små gungorna, får man en spark i magen varje gång, medan man kan stå lite vid sidan av om man gungar med bara en hand. Men hon var förkrossad. Därefter började gungan svänga ack så lite i sidled och hon blev både rasande och förtvivlad. Då ville hon inte gunga längre, men blev alldeles utom sig när vi skulle gå hem. Då ville hon plötsligt gunga igen.

Och så vidare x allting x hela dagen = fenomenalt påfrestande.