Det är oerhört tillfredställande när stora påfrestningar slutar i positiv utdelning. Vilket inte alls betyder att det är lätt att frammana bilden av en framtida positiv utdelning i stundens hetta. Då när den stora påfrestningen äger rum. När tillexempel någon är rasande och skriker och kastar kroppen fram och tillbaka i sin vagn, därför att den inte får några vindruvor. Bilderna man frammanar då är av helt annan karaktär. Vissa av bilderna skulle leda till böter om de omvandlades i handling – andra till långa fängelsestraff.

Det slår mig i skrivande stund att just vindruvor tycks vara ett populärt föremål för konflikter – som om bären bär på en förbannelse.

Korvas fick inte några vindruvor därför att hon vägrade acceptera, redan i förväg, att någon annan skulle få smaka. Jag berättade att vi kunde köpa vindruvor men att de i så fall skulle vara till alla, med resultatet att vi inte köpte några alls. Ett beslut som Korvas var allt annat än tillfreds med.

Nästa dag var det dags igen. Vi rullade förbi vindruvorna, Korvas ville ha och jag sa att vi kunde köpa, men att de i så fall skulle vara till alla. Denna gång uppstod en liten paus. Ett lite för långt andetag som avslöjade att det dolde sig ett mindre krig inom Korvas. I den korta tystnaden rymdes alla rasande protester mot att behöva dela med sig, men också vetskapen om hur dessa protester ställde till det förra gången. När suget efter druvornas sötma hade besegrat oviljan att dela med sig, öppnade hon munnen och beställde en ask av de röda.

På vägen hem försökte hon alliera sig med mig och föreslog kompromisser som skulle gynna oss båda.

”Mamma måste ha bara en. Molly måste också ha bara en.”