Telefonen ringer mitt i natten och tränger sig in i mina drömmar som ett flyglarm. Jag förstår inte vad det är frågan om och blir livrädd och hjärtat slår i flera hundra. Jag inser snart att det är telefonen men pulsen är redan så hög att allt fortfarande känns obehagligt, och så blir jag rädd att den ska väcka Korvas. Så jag plockar upp den, noterar att klockan är 04:05 och att det är Lisa som ringer, och väser fram ett ”hallå”.

Hon hittar inte sina nycklar och säger förlåt tio gånger i rad, därför att precis det här hände för bara någon vecka sedan. Jag är inte direkt arg, men jag vill inte höra på det där – jag vill inte höra ord eller andra ljud. Jag vill bara så snabbt som möjligt komma tillbaka till sömnen. Snart hasar jag ner för stegen i trapphuset i Lisas, på min kropp alldeles för trånga, morgonrock och ett par tofflor. Lamporna i trapphuset får vara släckta, för jag vill inte ytterligare chockera ögonen – det räcker med obehaget i att hålla dem öppna.

Nere vid porten öppnar jag dörren och vänder mig om och börjar gå uppåt i samma rörelse. Jag hör ytterligare ett förlåt bakom min rygg, som jag ignorerar, och så tänder Lisa lampan och det känns som spikar i ögonen. Sen har jag svårt att somna om.

06:50 kommer nästa flyglarm. Korvas skriker otåligt inifrån sitt rum att hon vill gå upp, ackompagnerat av ett skallrande i sängen, så att det låter som om den ska ge vika vilken sekund som helst.

”Vill du byta dag?”, frågar jag Lisa. Lördagar brukar annars vara min sovdag.

”Mmm, men det här lät ju nästan ännu bättre”, svarar hon.

”Vilket då?”, frågar jag.

”Det här med att inte ha några dagar alls”, mumlar hon vidare.

Jag funderar lite på vad Lisa yrar om. Om hon tänker sig att vi ska ge bort Korvas, eller om hon menar att vi ska ignorera hennes skrik på morgnarna. Men jag är ganska övertygad om att hon pratar i sömnen. Hennes drömmar har säkert presenterat henne med en vattentät modell för att slippa gå upp. En lösning som känns logisk ända tills hon vaknar.

Så jag lämnar sängen och plockar upp det ropande barnet, som förvandlas till ett monster och skriker ”neeej, inte du” när hon ser att det är jag som kommer. Mitt sköra morgonhumör gör att jag måste anstränga mig för att inte börja gråta. Och jag undrar drömmande vad det var för lösning Lisa hade kommit på egentligen. För det låter onekligen rätt lockande.

Det här med att inte ha några dagar alls.