Nöden är uppfinningarnas moder, heter det ju. Här hemma var det den hotande svältdöden, under sjukperioden, som fick mig att hitta nya vägar att mata mitt barn. Det var bara alla dessa funderingar, kring huruvida det är lämpligt att leka med maten, som snurrade i huvudet på mig, parallellt med matandet. Men också hur man definierar lek. Kan denna otraditionella matningsmetod verkligen betraktas som lek, när den fyller en tydlig funktion och nytta? Vem har sagt att matning med allt annat än vanliga bestick ska betraktas som lek? Om man tänker på det skiljer sig inte denna metod mycket från andra – maten startar vid tallriken och rör sig utan omvägar mot munnen. Vari består själva leken egentligen? Det kan ju inte automatiskt klassas som lek bara för att man råkar tycka att det är roligt.

Man kan ju inte rimligen mena att det måste vara tråkigt att äta, för att det ska betraktas som en seriös måltid.

Och även om man skulle envisas med att kalla det för en lek, så är det en lek som gör maten mer aptitlig. På samma sätt som katten leker med musen.

Att säga att det är fel vore att gå emot naturen.