Jag var betydligt snällare än vanligt i fredags, med saker som Korvas ville ha. Saker som kunde förtäras menar jag då. Hon hade ätit som en mygga de föregående dagarna, så när hon nu väl ville ha någonting fann jag det klokt att haka på tåget. Till exempel fick hon inte bara en, utan två varmkorvar när hon bad om det, när vi var ute på stan. Och jag försökte hålla mig samlad när hon grät, skrek och skällde ut mig för att jag stod så nära att jag nuddade hennes fötter när jag höll i korven åt henne. Rösten jag använde till att berätta för henne att jag var tvungen att stå nära för att nå henne med korven, var lugn och förhållandevis vänlig, men rösten inne i mitt huvud fick ryta åt min arm för att den inte skulle mosa in korven i nyllet på den odrägliga lilla typen.

Vindruvor från Hötorgshallen fick hon också, både röda och gröna. Massor. Det är viktigt att få i sig vätska när man är sjuk, tänkte jag. Just frukt och bär är jag i och för sig för det mesta ganska generös med. Frukt känns alltid bra. ”Frukt är godis”, vill jag minnas att man ofta fick höra som barn. Men det är ingenting som jag har några planer på att föra vidare. Frukt är faktiskt inte godis. Inte ens i närheten. Det är lika befängt som att påstå att sallad är pizza.

När vi kom hem hade Korvas ätit mängder av vindruvor, men det fanns fortfarande många kvar.

”Får jag smaka lite Korvas?”, frågade jag, varpå hon genast rynkade på näsan.

”Du får lite, lite”, svarade hon med pipig röst, samtidigt som hon krökte ryggen och höll upp handen som en tiggare för att understryka hur otroligt lite jag skulle få. Sen gick hon och hämtade en skrumpen druva och gav den till mig.

”Det här är så lite, så lite”, sa hon vid överlämnandet.

”Tack, jag ser det”, svarade jag trumpet.

När hon hade gått och lagt sig åt jag upp resten.