Korvas bryter tystnaden på bussen, på väg till farfar, och säger: ”Pappa, det är onsdag idag.” Och det har hon alldeles rätt i. Om man alltid tror att det är onsdag så har man rätt en gång i veckan. Det är ingen jätteeffektiv teknik, men det ger säker utdelning. Om man istället bara chansar hejvilt på veckodagarna är risken stor att man aldrig träffar rätt.

Det fungerar ungefär på samma sätt som att man bör stå kvar på samma plats, när man är liten och upptäcker att man har kommit bort från sin mamma eller pappa. Då kan föräldern lugnt leta igenom alla platser de har varit på, en efter en, och kommer då till slut, oundvikligen, att stöta på sitt barn. Till skillnad från om båda vilsekomna parter är i rörelse, då är det lätt att de bara går om varandra. Då finns det faktiskt ingen garanti alls för att de någonsin kommer att träffas igen.

Det vore oerhört sorgligt. Barnet skulle tvingas lära sig att klara sig på egen hand – att göra upp eld och fixa fram mat. Kanske bo bland kartonger och smutsiga filtar under någon sjaskig viadukt, med kriminalitet och prostitution som enda utväg. Det är villkor man inte gärna ser att ett litet barn ska behöva leva under.

Det kan man tänka på när man hör någon säga onsdag, fast det är torsdag.