Min karriär som fotbollspelare blev mycket kort. Det var lite underligt att jag över huvud taget spelade fotboll för egentligen var jag inte alls intresserad, men jag började av bara farten därför att alla andra gjorde det. Och jag var ganska dålig på det också. Jag minns att jag kunde glömma bort själva matchen när jag var mitt i den och stå någonstans på planen, helt upptagen av andra tankar.

En händelse som i kombination med mitt ointresse bidrog till att jag slutade, var när jag gjorde självmål. Vilket för övrigt var det enda mål jag gjorde i min karriär. Det var hörna för motståndarna och jag stod vid en av stolparna och tänkte på annat, när jag plötsligt kände en smäll mot huvudet. Det var bollen som träffade mig och fortsatte sedan mot krysset. Målvakten kastade sig efter bollen, men den oavsiktliga nicken var så välplacerad att han var chanslös.

Efter det där började jag gråta och när jag blev avbytt sa jag att jag grät för att det gjorde så ont. Och visst sved det där bollen hade träffat, men det var skammen och känslan av att jag måste avleda uppmärksamheten från mitt totala fiasko som var den verkliga orsaken. Om jag grät av smärta skulle förebråelserna bli mildare, tänkte jag.

Jag brukar tänka på den där händelsen varje gång en konflikt med Korvas övergår i att hon får ont någonstans, vilket är mer regel än undantag när hon inte får som hon vill. Det är inte riktigt samma sak förstås, men det handlar också om att flytta fokus från en sak till en annan. Efter gråt och skrik utan resultat, slår hon sig plötsligt och omärkligt på foten eller på något finger. Hon har förstått att striden är lönlös och vill hitta snabbast effektiva väg ut ur den, samtidigt som hon vill bli tröstad. Det finns någonting väldigt rörande i det.

Och det är med extra stor ömhet som jag blåser och pussar på hennes påhittade sår.