Jag fick en pärm med lite frimärken i på min födelsedag en gång när jag var liten. Ett startpaket för samlare kan man säga. Det var sjukt tråkigt att samla frimärken, upptäckte jag snart – en mördande stillsam hobby. I och för sig tyckte jag om, i början av min korta karriär som samlare, att sitta och fantisera om hur märkena skulle bli värdefulla och bringa mig både lycka och välstånd i ett senare skede i livet. Men det var också det som var haken. Jag ville inte vänta till ett senare skede i livet. Jag ville ha fartfylld lycka och framgång på en gång. Hela idén med att vänta tilltalade mig inte alls, och tillryggalagd tid är ju liksom hemligheten med de flesta samlingar, det förstod jag redan då. I alla fall de samlingar där man inte har kapitalet att förvärva nya dyrgripar hela tiden.

Men jag samlade faktiskt ett frimärke en gång. Jag råkade befinna mig i något sammanhang där det gick att köpa gamla frimärken och köpte då ett för tjugofem kronor. En investering för framtiden. Jag tror att det var efter det, när jag satt där och väntade på det kommande välståndet, med min gulnande lilla papperslapp och tjugofem kronor fattigare, som jag förstod att det där inte var någonting för mig. Eftersom saknaden av mina tjugofem kronor, och allt jag hade kunnat köpa för dem, vida översteg glädjen över den lilla papperslappen.

Korvas samlar på stenar. Den mindre varianten som också kallas grus. Det är både en mycket praktisk och opraktisk hobby. Den är praktisk därför att det finns så många. Hon behöver inte vänta och hon får vara ute och röra på sig när hon samlar. Hon älskar stenarna och plockar på sig dussinvis, tillsynes helt utan urskiljning.

Det är en opraktisk hobby av samma anledning – att det finns så många. De ekonomiska aspekterna av den här sortens samlande, eventuell framtida värdestegring och så vidare, tror jag inte ens att vi behöver diskutera. Men det är en hobby som kraftigt begränsar rörligheten.

När jag ska hämta henne på dagis tillexempel och vi står på gården och jag säger att vi ska gå, kan det ibland hända att hon säger: ”Snart, ska bara hämta stenarna först.” Då är det ju lite oroväckande, med tanke på att hon samtidigt står i ett hav av fyrtiotusenmiljarder stenar. Bilden nedan togs vid ett sådant tillfälle.

Det ska erkännas att jag inte väntade så länge att jag kunde avgöra om hon hade för avsikt att samla alla.