Jag ska inte kalla det för skrivkramp för det känns inte riktigt rätt. Snarare handlar det om ett motstånd, en diffus ovilja, att sätta ord på saker i tillvaron. Så blir det titt som tätt i varierande grad, det är inga konstigheter, och vid det här laget har jag lärt mig att det alltid vänder. Man vet aldrig riktigt när det vänder, bara att det alltid till slut vänder. Nu har det varit så i en knapp vecka och just detta ögonblick är inte ögonblicket för vändningen. Anledningen till att jag kan säga det med så stor säkerhet är att ögonblicket redan har varit, utan att vändningen kom. Därmed inte sagt att vändningen inte skulle kunna komma NU eller NU. Men det gjorde den inte.

Det jag ägnar mig åt under tiden, i väntan på vändningen, skulle man kunna kalla förarbete. Jag liksom underlättar för vändningen att kunna komma in så smidigt som möjligt när det är dags. Om man ser vändningen som ett flygplan som cirkulerar i luften i väntan på att landa, så kan man se dessa ord som skötsel av landningsbanan.

Av allt att döma kommer vändningen inte att komma under detta inlägg. En sannolikhetskalkyl baserad på att den inte redan har kommit och att jag har för avsikt att avrunda så fort som möjligt. Vändningen har alltså inte särskilt mycket tid på sig att infinna sig. Säker kan jag naturligtvis inte vara förrän allt är klart.

Men sista chansen för den att komma är NU.

Och nä, den kom inte.