När Korvas var sjuk (hon är tillbaka på dagis nu) tog jag det lite lugnt på trotsbekämpningsfronten, av hänsyn till den överdrivna känslighet som febern och krassligheten medförde. Men en kväll, när hon var lite piggare, valde jag att kasta mig in i en strid. En strid som blev betydligt längre än jag hade kunnat ana, men som slutade väldigt fördelaktigt för mig.

Upplägget var det att Korvas skalade en vindruva (!) och kastade skalet på golvet och jag sa åt henne att hon måste kasta det i papperskorgen, men hon vägrade. Istället ville hon dricka ett glas juice, vilket jag sa att hon gärna fick göra så fort hon hade kastat skräpet i papperskorgen. Hon fortsatte att vägra och skriken ökade i intensitet.

Hon fortsatte desperat att föreslå olika aktiviteter – att se på film, måla och så vidare – och alla möttes av precis samma villkor: Det kunde hon absolut få göra så fort hon hade kastat skräpet i papperskorgen. Men för henne verkade det mer logiskt att skrika i drygt en timme, än gå tre meter fram till papperskorgen. Det var en principsak för henne, vilket det också var för mig, varför vi befann oss i ett låst läge.

Till slut var Korvas så matt av allt skrik att hon var tvungen att ta igen sig på soffan. När hon reste sig upp igen, tjugo minuter senare, kände jag att hon hade mjuknat och frågade om hon inte skulle plocka upp skalet nu i alla fall. Det gjorde hon, nu var hon mör och kramig. Jag var lite imponerad av mig själv som faktiskt hade lyckats hålla mig lugn hela tiden, trots att matlagningen hade förvandlats till allt annat än en fröjd.

När vi satte oss till bords sa hon att hon älskade mig, på ett sätt som kändes som att hon ville markera att allt gammalt groll nu låg bakom oss. Och för att ytterligare förstärka samarbetsvilligheten fortsatte hon:

”Jag ska hjälpa dig nu pappa.”

”Ska du? Vad snällt! Vad ska du hjälpa mig med då?”, frågade jag.

”Ska hjälpa tvätta dina händer när du har bajsat”, svarade hon då.

Jag blev naturligtvis väldigt glad, eftersom jag har fått ta hand om det där själv under så många år nu.