Om jag någonsin skulle gifta mig – och jag säger någonsin därför att jag är långtifrån övertygad om varför man egentligen gör det – så skulle jag försäkra mig om att vara precis lika delaktig i allt som rör bröllopet som den jag gifter mig med är. Och jag skulle förvänta mig lika mycket uppmärksamhet. För hela den där grejen med att bröllopsdagen skulle vara brudens dag är ju larvig. Som en förolämpning mot både brud och brudgum.

För två människor som tycker att ett giftemål är någonting som verkligen befäster deras kärlek, blir bröllopet en fin och viktig händelse. Om bara en av dem tycker det känns arrangemanget ganska sorgligt och onödigt.

Lite som att svara ”visst, okej” på ”jag älskar dig”.