Jag minns hur vi brukade gå ner till Råstasjön när vi var och hälsade på mormor i Solna, när vi var små. Vi fick med oss gammalt bröd och matade fåglarna där. Det var en fantastisk känsla att kunna styra en hel flocks röselser med sin hand. Så kände man sig snäll också, och fantiserade ihop historier om att fåglarna var på vippen att svälta ihjäl och hade gått en snar död tillmötes om man inte hade kommit till undsättning i precis rättan tid.

Man siktade alltid med sina brödsmulor på de man tyckte var finast och på de som såg mest utsvultna ut, men inte sällan var det någon ful, stöddig och stor typ som hann först i alla fall. Och så gällde det att hela tiden hålla sig undan för svanar och kanadagäss. Man kunde vara så uppslukad av sina mataraktiviteter att man nästan undgick att upptäcka att en hel armé av illasinnade Kanadagäss var i antågande, med öppna väsande käftar.

För några dagar sedan promenerade vi längs Karlbergskanalen och Korvas kastade stenar i vattnet. Jag fick be henne vänligt men bestämt att inte kasta stenarna på fåglarna, att de kunde få ont då om de blev träffade, och att inte heller fåglar äter stenar. ”Det finns inga djur som äter stenar”, sa jag sen. Det har jag sagt många gånger utan att vara helt säker på att det är sant. Jag kan inte tillräckligt mycket om varken djur eller stenar för att vara helt säker, men jag kan tillräckligt mycket om både djur och stenar för att hålla det för ett rimligt antagande att i alla fall majoriteten av alla djur undviker stenar som föda.

Och så fick Korvas plötsligt en brödbit i handen av en pojke som var där med sin mamma och matade fåglar, och hon visste först inte riktigt vad hon skulle göra med den. Men så sa vi åt henne att nypa av små bitar och kasta dem i vattnet, och hon ryckte till av förtjusning när de kom simmande mot henne i full fart.

Fåglarna alltså, inte brödsmulorna.