Korvas jamade hela vägen till dagis. Det började redan i hallen – den som skulle kläs på var inte längre en människa utan en katt som kröp fram till overallen. Och precis då var det ett sådant där avgörande ögonblick, ett vägskäl, då jag bestämde mig för att ta den ena vägen istället för den andra. Hon kröp sådär långsamt att jag började känna hur rastlösheten grep tag i mig, eftersom jag i tankarna redan hade satt igång med dagens göromål och Korvas snigelaktiga tempo konkurrerade med dessa. I tanken hade jag redan lämnat henne på dagis.

Det var då jag lyckades väcka mig själv och se hur sprudlande glad katten var, och förstå att vägen till dagis inte var en transportsträcka, utan en solig och fin promenad.

Hon gick bredvid mig och höll i vagnen och sa ”mlau, mlau, mlau, mlau”, och jag bad till högre makter att hon aldrig ska lära sig uttala ordet ordentligt.