Jag sitter på Ritorno och kommer inte ut på nätet. I skrivande stund alltså – om du läser dessa ord betyder det att jag lyckades till slut. Det gör mig oerhört rastlös och irriterad att inte komma ut på nätet när jag har planerat att göra det. Jag tänker på en svunnen tid då jag nästan aldrig var ute på nätet och försöker komma på någonting som irriterade mig lika mycket då. Det här är ju en relativt ny sorts irritation, vilket är irriterande i sig eftersom jag vill ha färre saker att irritera mig över och inte fler.

Fast det är klart, jag kunde bli ganska irriterad om banken hade stängt när jag tänkte betala räkningar. Och jag hade helt säkert blivit irriterad om jag hade tvingats sitta i telefonkö varje gång jag skulle begära föräldrapenning. Och jag kunde bli irriterad på SL:s röstsvar som inte förstod vilket destination man uttalade. Plötsligt kan jag komma på många saker som irriterade mig då som jag inte har några problem med nu, så det kanske är precis tvärtom. Att jag i själva verket har färre saker att irritera mig på nu. Däremot är nätirritationen mer intensiv, eftersom den rymmer många av de gamla irritationerna – lite som att de blir ihopsamlade till en enda superirritation.

Mitt i all denna irritation finns något som glädjer mig. Något som faktiskt kan höras, om man lyssnar noga, när jag trycker ner tangenterna. Ett knäppande ljud som uppstår därför att huden på mina fingertoppar på vänsterhanden har blivit hårdare. Det är för att jag har spelat mycket gitarr den senaste veckan. En process som var smärtsam i början men som nu, tack vare den hårda huden, inte längre gör ont. I sin tur innebär processen att jag, om än bara temporärt, har tagit tillbaka en viktig del av det som är jag.

Och nu kom jag ut på nätet! Kvar finns bara glädjen.

Hundra procent förhårdnadsglädje.