En dag för några veckor sedan promenerade Korvas och jag till dagis, utan vagn. Den brukar annars alltid vara med, även om vi går, men nu var det så mycket snö att det nästan var omöjligt att köra.

Korvas stannade varje halvmeter, likt en hund, och studerade omgivningen intensivt – uppmärksam på eventuella skatter. När vi hade kommit halvvägs hittade hon en ganska lång pinne, en avbruten gren från en buske, som hon bar med sig.

Alla var ute på gården när vi kom fram och en i personalen hälsade glatt på Korvas och satte sig på huk för att möta henne. ”Vad har du där för någonting Korvas?”, frågade hon i ett nyfiket tonfall och pekade på pinnen, som att vi hade att göra med precis vad som helst – ett fantasiobjekt med en miljon funktioner, en trollstav, en orm eller en dinosaurie.

”En pinne”, svarade Korvas kort, tillsynes förvånad över att fröken inte kunde se det själv. Något som fick den senare att börja gapskratta.

Barn må ha fantastisk fantasi, men hyser man stor kärlek till pinnar finns det ingen anledning att förvandla dem till någonting annat.