Jag vaknade med känslan av att någonting tog slut idag, utan att riktigt kunna sätta fingret på vad, och kände mig skör. Påsken som faktiskt verkligen tog slut sörjer jag inte. Det är inte det att jag tycker illa om påsken eller så, men jag hade aldrig märkt att den var där om inte andra hade påmint mig och dagis hade haft stängt och så vidare.

Och så är det ju födelsedagarna. Det har känts som en enda sammansatt period det här med Lisas födelsedag som senare övergick i Korvas födelsedag. Men det är knappast något jag sörjer heller, svunna födelsedagar, det har jag aldrig gjort, med undantag för min egen när jag var liten förstås. Nej, det är nog en kombination av allt tillsammans med ett kemiskt spratt i kroppen som gett upphov till känslan.

Jag somnade med två stora papperstussar i näsborrarna, därför att jag började blöda precis när jag skulle gå och lägga mig. Tussarna, eller vanligtvis tussen, brukar jag alltid mer eller mindre omedvetet lägga ifrån mig under natten, och så hittar jag den som en liten morgongåva på fönsterbrädan sen, men så skedde inte inatt. Tussarna satt kvar, varför jag låg och flåsade (och förmodligen snarkade) med munnen hela natten så att mitt gomsegel är stort som en golfboll i dag. Det är ömt och hänger ner i svalget som en snigel och hade det inte suttit fast är jag säker på att jag hade ätit upp det vid det här laget. Av misstag eller av ren irritation.

Korvas blev förtvivlad när jag lämnade henne på dagis. Hon klamrade sig fast i min famn och tårarna rann. ”Sista puss, sista puss!”, hörde jag hur hon skrek efter mig när jag gick därifrån med ett förvridet ansiktsuttryck som skulle föreställa ett leende.

Lämningarna har varit så smärtfria så länge nu att jag inte riktigt är rustad för det där. Jag har glömt bort hur ont det gör.

Jag gick därifrån som en dålig människa, med känslan av att någonting hade tagit slut.