Vi leker tandläkare innan vi ska sova, Korvas och jag. Hon är tandläkaren och jag är patienten och hon utför noga de sysslor som hon har lärt sig hör tandläkarrollen till – räknar tänder och målar patientens ansikte som en tiger.

”Ska räkna dina tänder, gapa nu”, säger hon och räknar till tre. Första gången. Andra gången får hon det till sju och tredje gången till sexton. Inte ens om man slår ihop alla hennes försök kommer man upp i det antal som jag hoppas och tror att jag har. Enligt mina egna beräkningar har jag 30 (jag saknar ett anlag och har dragit ut en visdomstand), men nu vågar jag inte räkna efter längre.

”Eller där, eller där, eller där, eller där”, säger hon och trycker med sitt pekfinger mot olika delar av mitt ansikte, och den plats jag sedan väljer är där ansiktsmålningen börjar. ”Eller grön, eller blå, eller gul, eller grön”, fortsätter hon och vrider locket på tandkrämstuben (penseln) fram och tillbaka. Det är den hon laddar fram färgerna med. Och så drar hon försiktigt med sin pensel över ansiktet på mig. När hon målar känner jag hennes andetag som en liten fläkt mot huden och hon är så koncentrerad och så nära att jag ryser i kroppen.

När hon är klar börjar det om.