Den främsta anledningen till varför jag sällan spelar datorspel är för att jag lätt blir besatt av saker. Och just datorspelande är en typisk sak jag inte har lust att bli besatt av. Lyckligtvis har det lett till att jag i allmänhet är väldigt dålig på datorspel, jag har liksom inte någon upptränad känsla för det, vilket innebär att jag ofta tycker att det är tråkigt och därför snabbt lägger av, långt innan jag har hunnit bli besatt. Men nu har Lisa fått en sådan där (förbannad) ipad i födelsedagspresent och jag har blivit fast i ett (förbannat) flygplansspel. Jag är ännu inte besatt, men på god väg om det forstätter såhär.

Igår gjorde vi saschimi och sushi hemma och det var första gången för mig. Jag skulle kunna bli besatt av att göra sushi, inget snack om den saken, men det är en besatthet som jag verkligen skulle kunna leva med. Jag föreslog att vi skulle göra sushi en gång i veckan, precis som vissa människor gör pannkakor en gång i veckan. Istället för pannkakstorstag skulle vi kunna ha sushitorsdag. Det är lite samma sorts tillfredsställelse att göra sushi som det är att vika plastpåsar – allt blir så exakt och alla bitar på en rulle blir nästan identiska.

Molly har sagt att hon brukar iaktta mig när jag äter, därför att jag gör så roliga tuggor. De ser väldigt goda ut också, tydligen, därför att jag skopar upp på gaffeln så att jag får med så många olika saker som möjligt på tuggan. Det stämmer, även om jag inte har tänkt så mycket på det själv, min målsättning är alltid att varje tugga ska bli som en god representant för hela måltiden. Och då går det inte att först äta lite av det ena och sen lite av det andra – allt ska med.

Med sushi är det annorlunda, man behöver inte skopa runt och samla på sig, det är geometriskt och exakt och varje bit är som hela rätten i genomskärning (om man talar om rullarna alltså). Sushi är matematisk mat och matematisk mat är till för att man ska bli besatt av den.