Anna! Du fick en varmkorv i en påse. Den ledde dig delvis hit men om du skulle bli hungrig vore det smartare att gå till en korvkiosk. Utanför korvkiosken kanske du springer på en raggare eller två med Jerry Williams på högsta volym. Att vara pensionär verkar för övrigt väldigt behagligt, att glida runt med sin rullator och alltid ha en stol med sig. Det vore även fint att vara sköldpadda och alltid ha ett tält på ryggen, särskilt om en är på festival. En annan sak en behöver på festival (förutom ett tält) är ju våtservetter för att kunna blaska av sig, när en dusch känns som ett oöverstigligt göromål. Andra som i förekommande fall använder våtservetter är svettiga tanter, speciellt när de går på buskis. Buskis är ju en form av revy – ungefär som Magnus Uggla. Även om han försöker hävda annorlunda i titeln på ett vinylalbum.

Hon pratade ofta om att hon inte ville ha overallen på sig. Trött på bylsiga plagg som begränsade rörelseförmågan. Hon längtade efter våren.

Korvas fick ett smakprov en relativt snöfri dag i början av mars. Det var för kallt för att vara ute någon längre tid utan overall, men vi skulle bara vänta på att bli upplockade med bil av farfar. Vi skulle åka och bada, eller gå på babysim som Korvas säger. Hon har fått för sig att babysim betyder bada och det låter väldigt fint när hon säger det.

”Du behöver inte ha overallen på dig nu”, sa jag till henne i hallen. ”Vi tar med oss den, men nu ska vi bara vänta lite på farfar.”

”Behöver inte ha rålen idag, behöver inte ha rålen idag”, upprepade hon glatt i trappen och under hela den tid vi väntade.

Efter det var det åter overallen som gällde, dagarna i ända. Så småningom ersatte vi den tjocka mössan med en tunnare, skalade av ett lager under overallen och halsduken var inte längre obligatorisk, men trots det kändes våren otroligt avlägsen. Tanken på en overallfri vardag kändes närmast som ett dåraktigt drömmande.

Korvas hoppade fram bredvid vagnen på väg till dagis idag, i bara jacka, tunnmössa, vårskor och jeans. Hon stannade varannan meter för att samla knoppar från träden och vid övergångsställena kände jag att hennes nakna lilla hand var helt varm.

Och jag insåg på riktigt att den faktiskt är här nu. Våren.

Jag hade en föreställning om att jag skulle vara pigg och på banan vid det här laget. För min inre syn såg jag hur jag skrev långa vackra inlägg med sådan inlevelse att mina läsare skulle börja gråta i floder. Att jag liksom på det sättet kunde kompensera för mina senaste dagars korta och aningen själlösa inlägg. Men jag hade fel, jag är inte alls pigg och på banan vid det här laget. Sanningen är att jag är tröttare än på mycket länge.

Igår var det sen fest med Lisa. Först mat och dryck på Pelikan och när lamporna tändes i taket där åkte vi hem för att börja arbeta oss igenom den ölback som Lisa fick i present av sin syster. Vi lyckades inte helt och hållet, trots att vi hade förstärkning, men vi lyckades tillräckligt bra för att våra försök ska kännas idag.

Lisas syster är på besök med sin sjuåriga dotter och de ska bo hos oss i tre veckor. När Lisa stod i hallen imorse (aningen blek om nosen) och berättade för sin systerdotter att hon skulle gå till jobbet svarade den senare förvånat:

”Jaha, du är vuxen!?”

Idag är själva födelsedagen. Min tjej fyller trettio och det går alldeles utmärkt att gratulera henne här om man vill!

Hurra!

Jag vill bara meddela att den oplanerade semester som bloggen tog igår, när vi var i Berlin, nu förlängs med ytterligare en dag. Igår fanns allt möjligt att skylla på, som dålig uppkoppling och att vi faktiskt var där på någon sorts semester och inte riktigt hade tid att blogga. Idag finns inga ursäkter, bara trötthet blandat med mängder av andra känslor. Bedrövelse över att den lilla resan är över blandat med glädjen över att återse Korvas och Molly, för att nämna ett par.

På återseende då.

Vi är i Berlin nu och vi ska strax gå ut för att äta. Lisa blev väldigt glad och överraskad av resan och jag skulle gärna beskriva allting mer detaljerat om det inte vore så att vi måste äta (och att jag har druckit alldeles för många öl för att skriva någonting över huvud taget egentligen).

Hur som helst, här är en liten bildserie från när Lisa fick ett litet paket i en park.

Ja, det var alltså två pingisracketar och bollar i paketet.

Korvas var ute på gården och lekte när vi kom och hämtade henne på dagis, och när hon fick syn på farmor blev hon både blyg och glad. Varje dag i en vecka har hon pratat om att hon ska sova hos farmor och när hon fick se henne på dagis trodde hon såklart att det var idag.  Och trots att vi sa att det var först imorgon, att idag ville farmor bara komma förbi och säga hej, fortsatte Korvas att tro att det var idag.

Det glada barnet skuttade hela vägen till Odenplan och pratade i ett om att hon kan springa fort och att man måste akta sig för bilar. När farmor plötsligt sa ”hej då” var hon inte alls beredd på det. Det var som om luften gick ur henne – de små axlarna sjönk ihop och hon blev alldeles tyst. Och när vi hade kommit ett par meter bort sa hon ”pappa, sova hos farmor!” och började gråta häftigt. Hon kände sig lurad och jag kände det som att jag hade lurat henne.

Fem minuter senare kom en liten vändning. ”Kolla!” ropade Korvas glatt och förvånat när hon fick syn på en kvinna i slöja ”hon har halsduken på ögonen”. Jag började skratta inombords (eventuellt lite utombords också, men inte så att någon hörde eller blev förnärmad) och tänkte att vi måste tillbringa mer tid utanför Vasastan.

När vi kom hem hade det goda humöret helt återvänt och Kovas skrattade och babblade när hon hjälpte mig att skära upp sejfilé med en slö matkniv på en egen liten skärbräda.

Efter maten dansade vi, Lisa, Korvas och jag till låten om en krokodil som är för tjock för sin bil. Och imorgon då SKA hon få sova hos farmor.

Var Lisa ska sova däremot, det vet inte ens Lisa.

Det vet bara jag.

Vi var på uppföljningssamtal på dagis imorse, Lisa och jag. Korvas var på finfint humör och verkade vara extra glad över att få sällskap av oss båda.

Hon är nästan alltid glad och går bra ihop med alla andra på avdelningen. Hon pratar hela tiden ”hon har så många historier att berätta, men man fattar ju inte allt”. På det hela taget beskrevs hon som ett väldigt glatt och tryggt barn som gillar att vara på dagis, vilket bekräftar den känsla vi själva har fått. Och det är bara så förbannat fint att hon har en sådan plats att gå till på dagarna.

På vägen dit pratade hon om att hon skulle gå på kalas med Haku, en figur från filmen Spirited away. Och han skulle också komma med tårta till henne när hon fyller år. På sistone har hon pratat väldigt mycket om både Haku, kalas och om att fylla år.

”Jag fyller tre år”, säger hon och håller upp åtta fingrar i luften.

Jag sitter på Ritorno och kommer inte ut på nätet. I skrivande stund alltså – om du läser dessa ord betyder det att jag lyckades till slut. Det gör mig oerhört rastlös och irriterad att inte komma ut på nätet när jag har planerat att göra det. Jag tänker på en svunnen tid då jag nästan aldrig var ute på nätet och försöker komma på någonting som irriterade mig lika mycket då. Det här är ju en relativt ny sorts irritation, vilket är irriterande i sig eftersom jag vill ha färre saker att irritera mig över och inte fler.

Fast det är klart, jag kunde bli ganska irriterad om banken hade stängt när jag tänkte betala räkningar. Och jag hade helt säkert blivit irriterad om jag hade tvingats sitta i telefonkö varje gång jag skulle begära föräldrapenning. Och jag kunde bli irriterad på SL:s röstsvar som inte förstod vilket destination man uttalade. Plötsligt kan jag komma på många saker som irriterade mig då som jag inte har några problem med nu, så det kanske är precis tvärtom. Att jag i själva verket har färre saker att irritera mig på nu. Däremot är nätirritationen mer intensiv, eftersom den rymmer många av de gamla irritationerna – lite som att de blir ihopsamlade till en enda superirritation.

Mitt i all denna irritation finns något som glädjer mig. Något som faktiskt kan höras, om man lyssnar noga, när jag trycker ner tangenterna. Ett knäppande ljud som uppstår därför att huden på mina fingertoppar på vänsterhanden har blivit hårdare. Det är för att jag har spelat mycket gitarr den senaste veckan. En process som var smärtsam i början men som nu, tack vare den hårda huden, inte längre gör ont. I sin tur innebär processen att jag, om än bara temporärt, har tagit tillbaka en viktig del av det som är jag.

Och nu kom jag ut på nätet! Kvar finns bara glädjen.

Hundra procent förhårdnadsglädje.

Jag var lite sur på bloggen igår och tidigare idag. Alltså själva sidan. Verktygsfältet var borta så att man inte kunde bifoga några bilder eller länka och så pressades hela texten ihop till ett enda stycke, hur långt mellanrum man än hade i utkastet. Det irriterade mig oerhört, speciellt som jag hade tänkt bifoga en fin kattbild till gårdagens inlägg.

Nu funkar det plötsligt igen, vilket är lite snopet eftersom jag tänkte ägna dagens inlägg åt att med stor inlevelse beklaga mig över den saken. Men nu går inte det, för nu skulle jag kunna lägga upp hur många bilder jag vill och jag behöver jag inte skriva en hoptryckt text om jag inte vill.

Jag kan skriva lite ord här om jag vill.

Och här.                                               

                                                             Och här.

Därför nöjer jag mig med att publicera kattbilden som jag hade tänkt lägga upp igår.