Vi leker tandläkare innan vi ska sova, Korvas och jag. Hon är tandläkaren och jag är patienten och hon utför noga de sysslor som hon har lärt sig hör tandläkarrollen till – räknar tänder och målar patientens ansikte som en tiger.

”Ska räkna dina tänder, gapa nu”, säger hon och räknar till tre. Första gången. Andra gången får hon det till sju och tredje gången till sexton. Inte ens om man slår ihop alla hennes försök kommer man upp i det antal som jag hoppas och tror att jag har. Enligt mina egna beräkningar har jag 30 (jag saknar ett anlag och har dragit ut en visdomstand), men nu vågar jag inte räkna efter längre.

”Eller där, eller där, eller där, eller där”, säger hon och trycker med sitt pekfinger mot olika delar av mitt ansikte, och den plats jag sedan väljer är där ansiktsmålningen börjar. ”Eller grön, eller blå, eller gul, eller grön”, fortsätter hon och vrider locket på tandkrämstuben (penseln) fram och tillbaka. Det är den hon laddar fram färgerna med. Och så drar hon försiktigt med sin pensel över ansiktet på mig. När hon målar känner jag hennes andetag som en liten fläkt mot huden och hon är så koncentrerad och så nära att jag ryser i kroppen.

När hon är klar börjar det om.

Varje morgon krävs en för situationen anpassad strategi för att komma hemifrån inom överskådlig tid, utan att stressa. Det är omöjligt utan ett visst mått av tjat, om man med tjat menar otaligt upprepande av frasen ”vi måste klä på oss nu”. Men man vill tjata utan att stressa och den balansen är hårfin.

Det går ju att göra rösten hård förstås, men det vill jag bara göra om jag har att göra med ett oresonligt barn, ett barn som protesterar och vägrar. Vanligtvis handlar det inte om en ovilja att samarbeta utan om en skillnad i tidsuppfattning. ”Nu” är ett väldigt luddigt begrepp även för en vuxen, och för någon som kallar allt förflutet för igår och all framtid för imorgon blir det, om inte ännu luddigare så i alla fall väldigt annorlunda.

Hemligheten ligger i tonfallet, men det är mycket svårt att få till – ibland lyckas jag och ibland inte. Det måste ligga mittemellan strängt och vänligt. Ett tonfall som är bestämt utan att vara anklagande eller argt. För det är orättvist att bli arg på någon för att den har en annan tidsuppfattning. Det är lika orättvist som att bli arg på någon för att den har ett annat språk. Därför blir valet av tidsreferens också väldigt avgörande.

Tidsreferensen ”när katterna har fått mat måste vi gå”, tillsammans med ett välbalanserat tonfall, var en synnerligen gynnsam kombination som banade väg för en strålande promenad till dagis.

En dag för några veckor sedan promenerade Korvas och jag till dagis, utan vagn. Den brukar annars alltid vara med, även om vi går, men nu var det så mycket snö att det nästan var omöjligt att köra.

Korvas stannade varje halvmeter, likt en hund, och studerade omgivningen intensivt – uppmärksam på eventuella skatter. När vi hade kommit halvvägs hittade hon en ganska lång pinne, en avbruten gren från en buske, som hon bar med sig.

Alla var ute på gården när vi kom fram och en i personalen hälsade glatt på Korvas och satte sig på huk för att möta henne. ”Vad har du där för någonting Korvas?”, frågade hon i ett nyfiket tonfall och pekade på pinnen, som att vi hade att göra med precis vad som helst – ett fantasiobjekt med en miljon funktioner, en trollstav, en orm eller en dinosaurie.

”En pinne”, svarade Korvas kort, tillsynes förvånad över att fröken inte kunde se det själv. Något som fick den senare att börja gapskratta.

Barn må ha fantastisk fantasi, men hyser man stor kärlek till pinnar finns det ingen anledning att förvandla dem till någonting annat.

På dagis finns det en tavla med en massa bilder på barn från Korvas avdelning, vid olika statyer runt om i Vasastan. Någon poserar bredvid Strindberg i Tegnérlunden och någon annan rider på en lokatt på Hälsingehöjden. Det var förra årets sommaruppgift. En uppgift som de sedan har spunnit vidare på, i den pedagogiska verksamheten, under hela året. De har gjort utflykter till de olika statyerna, de har ritat statyer, skulpterat statyer, själva poserat som statyer och så vidare.

Jag blir alltid lite skamsen när jag går förbi den där tavlan, därför att det inte finns någon bild på Korvas där, därför att varken Lisa eller jag gjorde vår hemläxa. Hade det satts betyg på sommaruppgiften hade vi fått IG.

Varje dag (nästan), under två och ett halvt års tid, har jag skrivit i den här bloggen. Det går an, men uppgiften att ta en enda liten bild av Korvas och en staty är mig tydligen övermäktig.

Det är ett riktigt imponerande konststycke i dålighet.

Korvas jamade hela vägen till dagis. Det började redan i hallen – den som skulle kläs på var inte längre en människa utan en katt som kröp fram till overallen. Och precis då var det ett sådant där avgörande ögonblick, ett vägskäl, då jag bestämde mig för att ta den ena vägen istället för den andra. Hon kröp sådär långsamt att jag började känna hur rastlösheten grep tag i mig, eftersom jag i tankarna redan hade satt igång med dagens göromål och Korvas snigelaktiga tempo konkurrerade med dessa. I tanken hade jag redan lämnat henne på dagis.

Det var då jag lyckades väcka mig själv och se hur sprudlande glad katten var, och förstå att vägen till dagis inte var en transportsträcka, utan en solig och fin promenad.

Hon gick bredvid mig och höll i vagnen och sa ”mlau, mlau, mlau, mlau”, och jag bad till högre makter att hon aldrig ska lära sig uttala ordet ordentligt.

Den sprudlande entusiasm över att gå till tandläkaren, som hade haft sin boning i Korvas kropp, övergick i ett närmast lamslaget tillstånd när vi väl kom dit. Korvas satt i mitt knä i tandläkarstolen med huvudet nedåtvänt, så att hon slapp titta sköterskan i ögonen, och drog försiktig i hårstråna på min arm med tummen och pekfingret.

Efter idoga försök att få henne att öppna munnen, så att tandsköterskan skulle kunde räkna hennes tänder, började sköterskan ge upp. Hon hade till och med försökt muta henne med en påse, innehållandes ett klistermärke, en tandborste och lite annat, om hon lät henne räkna tänderna. Både Lisa och jag var lite förvånade över det greppet och undrade på varsitt håll om det var så att hon inte skulle få påsen om hon inte öppnade munnen. Vore det i så fall inte ett utomordentligt sätt att förstärka en känsla av misslyckande, tänkte vi.

Lyckligtvis slapp vi få reda på hur det förhöll sig med den saken, för utan förvarning öppnade Korvas plötsligt munnen. Vi fick istället reda på att allt stod rätt till i hennes mun – hon hade tjugo tänder och de såg fina ut och vi skulle ses igen om två år.

Efter den utlovade ansiktsmålningen var det en ganska nöjd liten tiger som stegade ut från byggnaden, med sin påse, sin ballong och sin flagga.

Jag minns den allra första gången jag matade Korvas med bröstmjölk från flaska. Hon var bara ett par dagar gammal och Lisa hade däckat av trötthet. Då sov vi alla tre i tv-rummet – jag på en madrass på golvet och Lisa i soffan, så att hon skulle kunna titta på tv under de regelbundna timmarslånga amningspassen mitt i natten. All tid däremellan, när jag inte bytte blöjor, sov min dotter på min mage eller med huvudet i min armhåla.

Vid det här tillfället vaknade inte Lisa när Korvas skrek och jag tänkte att hon verkligen behövde sova och visste att det fanns utpumpad mjölk i kylen. Så jag tassade ner till köket med det gråtande barnet och värmde mjölkflaskan i en kastrull med vatten, när jag plötsligt greps av en stark oro inför uppgiften. Vi hade bestämt långt innan Korvas föddes att vi redan från början skulle dela på alla dagar och vara hemma precis lika mycket, vilket för min del skulle inbegripa regelbunden flaskmatning, men det som på planeringsstadiet hade känts så enkelt och självklart upplevde jag nu som en närmast övermäktig uppgift. En uppgift på liv och död som jag inte var tränad för. Och jag kände inte någon, eller ens hört talas om någon, som hade gjort som vi.

Däremot hade jag precis som alla andra varit utsatt för de tusen signaler i samhället som säger att en pappa inte är en lika självklar förälder som en mamma. Ett substitut och en avbytare, snarare än en fullgod förälder. Den sortens vårdnadshavare som inte sällan blir kallad för barnvakt om han påträffas ensam med sitt barn. Hade vi möjligen tagit oss vatten över huvudet?

I samma sekund som Korvas sög ut den första droppen ur flaskan tystnade hon och åt lika tryggt i min famn som i Lisas, och när det bara var några droppar kvar somnade hon. Det som hände i min kropp då är svårt att beskriva – som om jag förvandlades till någonting annat. En fantastisk och omvälvande känsla. På ett sätt lika overkligt som om jag utan instruktioner hade fått en skalpell i handen och just genomfört en hjärttransplantation. På ett annat sätt så naturligt och självklart – min dotter var hungrig och jag, hennes pappa, hade tillfredställt hennes behov. Inget kunde ju vara mer naturligt än det.

Bara någon vecka senare var flaskmatningen rutin och halva veckorna, när Lisa jobbade, var Korvas och jag hemma själva, eller drev runt på stan.  Att vara hemma med min dotter var tveklöst mitt livs bästa beslut. Jag lärde mig snabbt att jag i alla avseenden var en lika kompetent förälder som vilken mamma som helst. Skillnaden var bara att mina bröst hade formen av en kylväska, innehållandes halvupptinad modersmjölk och en liten elektrisk uppvärmare.

Det var en fantastisk insikt. En insikt som alla skulle ha haft om det inte vore för omoderna gamla mönster och traditioner, som leder till att man bara gör som man alltid har gjort, utan att ifrågasätta varför.

Det är dags att bryta dem nu.

(Läs mer och känn peppen på www.klartjagskavarahemma.se)

Stämningen är tryckt här hemma. Om en timme ska vi vara hos tandläkaren. Jag inbillar mig att det första mötet blir avgörande för hur det ska bli i framtiden. Korvas har flätor och en brandmanströja och är upprörd över att ett litet hjärta på pekfingernageln, målad i röd nagellack, har nötts ut. Jag har erbjudit mig att måla dit ett nytt, men det går inte säger hon. Molly har också erbjudit sig att måla dit ett nytt, men det går inte heller. Av allt att döma har det inte med vilken person som ska måla dit det att göra, utan det faktum att det gamla hjärtat är förstört.

Ett trasigt hjärta lagar man inte hur lätt som helst.

Jag glömde bort bloggen igår. Det är lite som att glömma bort sitt eget barn, men bara lite. Kanske väldigt lite till och med.

Jag tänkte på den under kvällen, att jag skulle skriva när jag kom hem från den middag som pappa bjöd mig på, men väl hemma glömde jag bort den. Jag distraherades lite när Molly och Gustav (vår gamla inneboende) kom hem på kvällen och skränade om sina upplevelser. Vi (mest Lisa i ärlighetens namn) överraskade Molly med att köpa en biljett till Michael Monroes, sångaren i Hanoi Rocks, spelning på Debaser. Vi köpte en biljett till Gustav också i egenskap av vuxen person att följa med Molly, så att hon trots sin ringa ålder skulle få gå in, och för att skydda henne mot allsköns slödder.

Jag kunde inte låta bli att drömma mig tillbaka till en tid när Debaser var som mitt andra vardagsrum. En salig blandning av gamla upplevelser gjorde sig påminda – gånger då jag blivit utkastad, gånger då jag fått stanna kvar, och inte minst när jag själv stod på scenen.

Molly var hänförd av upplevelsen. Det var grymt och han var så snygg och hade rutor på magen, trots att han är 49. Till de lite obehagligare upplevelserna hörde att några tjocka svettiga punkare hade gnidit sig mot henne, när de hoppade upp och ner framför scenen. Vilket resulterade i att hon bar med sig lite av deras svett hem till oss. Det första hon sa när hon kom innanför dörren var: ”asså lukta på min arm, det luktar så sjukt illa”.

Ingen var särskild frestad att lukta på hennes arm och när hon skulle gå upp och duscha meddelade hon att det var sista chansen att lukta nu, men det var fortfarande ingen som var intresserad. ”Asså jag fattar inte. Jag skulle aldrig kunna hålla mig. Jag skulle tänka att det här är min sista chans i hela livet att känna den här lukten, och sen är det försent”, sa Molly då.

”Kom hit då, så jag får lukta”, svarade jag då, som insåg att Molly faktiskt hade en poäng.

Jag vet inte hur tjocka punkare luktar i allmänhet, om deras odörer och kroppsvätskor skiljer sig från smala punkares, eller från andra tjocka eller smala människors heller för den delen, men den som Molly hade varit i nära kontakt med luktade sannerligen inte godis.

Den saken var fullkomligt klar.