Varje morgon krävs en för situationen anpassad strategi för att komma hemifrån inom överskådlig tid, utan att stressa. Det är omöjligt utan ett visst mått av tjat, om man med tjat menar otaligt upprepande av frasen ”vi måste klä på oss nu”. Men man vill tjata utan att stressa och den balansen är hårfin.

Det går ju att göra rösten hård förstås, men det vill jag bara göra om jag har att göra med ett oresonligt barn, ett barn som protesterar och vägrar. Vanligtvis handlar det inte om en ovilja att samarbeta utan om en skillnad i tidsuppfattning. ”Nu” är ett väldigt luddigt begrepp även för en vuxen, och för någon som kallar allt förflutet för igår och all framtid för imorgon blir det, om inte ännu luddigare så i alla fall väldigt annorlunda.

Hemligheten ligger i tonfallet, men det är mycket svårt att få till – ibland lyckas jag och ibland inte. Det måste ligga mittemellan strängt och vänligt. Ett tonfall som är bestämt utan att vara anklagande eller argt. För det är orättvist att bli arg på någon för att den har en annan tidsuppfattning. Det är lika orättvist som att bli arg på någon för att den har ett annat språk. Därför blir valet av tidsreferens också väldigt avgörande.

Tidsreferensen ”när katterna har fått mat måste vi gå”, tillsammans med ett välbalanserat tonfall, var en synnerligen gynnsam kombination som banade väg för en strålande promenad till dagis.