Den sprudlande entusiasm över att gå till tandläkaren, som hade haft sin boning i Korvas kropp, övergick i ett närmast lamslaget tillstånd när vi väl kom dit. Korvas satt i mitt knä i tandläkarstolen med huvudet nedåtvänt, så att hon slapp titta sköterskan i ögonen, och drog försiktig i hårstråna på min arm med tummen och pekfingret.

Efter idoga försök att få henne att öppna munnen, så att tandsköterskan skulle kunde räkna hennes tänder, började sköterskan ge upp. Hon hade till och med försökt muta henne med en påse, innehållandes ett klistermärke, en tandborste och lite annat, om hon lät henne räkna tänderna. Både Lisa och jag var lite förvånade över det greppet och undrade på varsitt håll om det var så att hon inte skulle få påsen om hon inte öppnade munnen. Vore det i så fall inte ett utomordentligt sätt att förstärka en känsla av misslyckande, tänkte vi.

Lyckligtvis slapp vi få reda på hur det förhöll sig med den saken, för utan förvarning öppnade Korvas plötsligt munnen. Vi fick istället reda på att allt stod rätt till i hennes mun – hon hade tjugo tänder och de såg fina ut och vi skulle ses igen om två år.

Efter den utlovade ansiktsmålningen var det en ganska nöjd liten tiger som stegade ut från byggnaden, med sin påse, sin ballong och sin flagga.