Korvas var ute på gården och lekte när vi kom och hämtade henne på dagis, och när hon fick syn på farmor blev hon både blyg och glad. Varje dag i en vecka har hon pratat om att hon ska sova hos farmor och när hon fick se henne på dagis trodde hon såklart att det var idag.  Och trots att vi sa att det var först imorgon, att idag ville farmor bara komma förbi och säga hej, fortsatte Korvas att tro att det var idag.

Det glada barnet skuttade hela vägen till Odenplan och pratade i ett om att hon kan springa fort och att man måste akta sig för bilar. När farmor plötsligt sa ”hej då” var hon inte alls beredd på det. Det var som om luften gick ur henne – de små axlarna sjönk ihop och hon blev alldeles tyst. Och när vi hade kommit ett par meter bort sa hon ”pappa, sova hos farmor!” och började gråta häftigt. Hon kände sig lurad och jag kände det som att jag hade lurat henne.

Fem minuter senare kom en liten vändning. ”Kolla!” ropade Korvas glatt och förvånat när hon fick syn på en kvinna i slöja ”hon har halsduken på ögonen”. Jag började skratta inombords (eventuellt lite utombords också, men inte så att någon hörde eller blev förnärmad) och tänkte att vi måste tillbringa mer tid utanför Vasastan.

När vi kom hem hade det goda humöret helt återvänt och Kovas skrattade och babblade när hon hjälpte mig att skära upp sejfilé med en slö matkniv på en egen liten skärbräda.

Efter maten dansade vi, Lisa, Korvas och jag till låten om en krokodil som är för tjock för sin bil. Och imorgon då SKA hon få sova hos farmor.

Var Lisa ska sova däremot, det vet inte ens Lisa.

Det vet bara jag.