Korvas väljer ofta att ha på sig sin pepparkaksklänning när vi ska gå till dagis, vinter som sommar. Det är ett av hennes favoritplagg. Första gången hon hade den på sig var på dagis, julen 2009, och hon hade precis, sent omsider, lärt sig gå. Egentligen är det först nu som plagget passar perfekt, lagom lång i ärmarna och släpar inte i backen. Den kommer förmodligen aldrig att sitta så bra som nu – våren och sommaren 2011. Och tyget är förhållandevis tunt men skyddar bra mot solen. Till jul har hon sannolikt växt ur den.

Som så många gånger tidigare var vägen till dagis ingen raksträcka idag, utan en slingrande och hoppande glädjens färd. En promenad med stopp vid varje buske för att samla löv och kvistar. Fynd som därefter får bo i olika skrymslen i barnvagnen, tillsammans med döda och döende maskrosor, kapsyler och vinkorkar, småstenar och snörstumpar.

Innanför grinden till dagis stod den äldsta kullen dagisbarn på led i sina gröna reflexvästar och väntade på att ge sig iväg på dagens utflykt.

”Kolla, hon är pepparkaka och det är inte ens jul!”, sa en flicka längst fram i ledet skrattande och uppmärksammande sina vänner om saken.

När vi ignorerade henne upprepade hon sig men riktade sig nu direkt till mig, i egenskap av ansvarig för min dotters vansinnesutstyrsel.

”Ja, vad är det med det då!?”, svarade jag. ”Pepparkaka kan man vara precis när man vill!”

”Nehej”, fortsatte flickan.

Korvas förstod inte vad vi pratade om. Hon kunde inte föreställa sig vad som kunde vara opassande med en brun klänning på sommaren. Likväl förstod hon att skratten handlade om henne och när vi kom in i barnvagnsrummet såg jag att hennes glada min hade bytts mot en allvarlig och osäker.

Så har det börjat på allvar, tänkte jag, lektionerna om hur man ska och inte ska vara. Jag plockade upp henne och berättade hur fantastiskt fin hon är och att jag älskar henne. Världens finaste pepparkaka.

Och så en klump i magen och en vidrig känsla av total maktlöshet.