Det här är ingen särskilt fin bild, ur ett rent fotografiskt perspektiv, jag är medveten om det – även om Korvas naturligtvis är fin. Inget speciellt ljus, eller något dramatiskt eller avgörande ögonblick. Kompositionen bjuder heller inte på någon dynamik. Det är bara en liten figur som står rakt upp och ner och motvilligt låter sig fotograferas. Men den är ändå speciell, därför att jag tog den för en timme sedan, strax före läggdags, med min alldeles egna kamera. Och det är ju på ett sätt ett avgörande ögonblick – den första bilden med den kamera som jag tidigare trodde var förlorad.

Skillnaden är bara att det stora ögonblicket sker bakom kameran och inte framför.